Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Ahlberg, Ernst Alexander: Fosterfördrivningen och den nya moralen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOSTERFÖRDRIVNINGEN OCH DEN NYA MORALEN 163
bruket. Han konstaterar också att straffhotet inte verkar i avsedd
riktning samt finner en strafflindring nödvändig även med
nuvarande rättsförfarande. Vid en granskning av de olika riktningar
som gör sig gällande vid det straffrättsliga bedömandet av
foster-fördrivningsfrågan lutar han mest åt den uppfattning som förfäktas
av juristerna, nämligen att själva fördrivningshandlingen inte kan
rubriceras som dråpsbrott i lagens mening, men han anser att staten
av självbevarelseinstinkt har rätt och skyldighet att förhindra
utövandet av fosterfördrivningen. Han framhåller emellertid
därvidlag med en viss skärpa att de förluster av människomaterial som
staten gör genom fördrivning är en bråkdel av det som går förlorat
genom befruktningens förhindrande, genom preventivåtgärderna.
Lärorik är slutligen författarens historiska framställning i
förening med redogörelsen för de olika straffrättsliga
ståndpunkterna. Det virrvarr av åskådningar som bryter sig i
fosterfördrivnings-frågan visar att radikala åtgärder äro nödvändiga för att bringa
reda i den trassliga härvan, det krävs ett vidsynt och fördomsfritt
betraktelsesätt för att inte totalt leda hela frågan in på avvägar
där den riskerar att röna de teologiska och moralfilosofiska
spors-målens öde att aldrig få sin lösning.
Det förhåller sig efter vår mening så med fosterfördrivningen,
att dess betydelse som degenerationsfenomen överdrivs. Man är på
något sätt rädd. Detta är bland annat ett utslag av
religiöst-etiska känslor som har levat kvar från en tid då de timliga och eviga
straffen satte ordentlig skräck i den syndiga människan, men man
gör också gällande att fosterfördrivningen innebär en fara för
statens bestånd.
Man torde emellertid utgå från felaktiga förutsättningar. Utan
tvivel är fortplantningsdriften mäktigare än denna negativa faktor.
Det är mycket få människor som inte tycker om barn, och särskilt är
detta fallet med kvinnorna som denna fråga framför allt rör. Man kan
knappast tvivla på att det för kvinnan i regel är en uppoffring att
tillspilloge fostret, om också de sociala faktorernas tryck för tillfället
kan ta överhanden över modersinstinkterna. Det finns visserligen
onekligen kvinnor som på grund av mer eller mindre degenerativa
karaktärsdrag inte vill ha barn, men det är frågan om sådana över
huvud taget bör bli mödrar. Skulle sådana fall vara regel — en aldrig
bestyrkt förmodan — måste samhället sannolikt bereda sig på
resignation. Någon regeneration lär det i varje fall inte kunna
åvägabringa med lagens strängaste straff. (En parentes: Staten
kan helt enkelt inte ålägga medborgaren fortplantningsskyldighet,
och något straff för begagnande av preventivmedel har ingen klok
människa vågat föreslå, fastän dessa medel för nativiteten är
betydligt allvarligare än fördrivningen.) Att fosterfördrivningen genom
fullständig straffrihet skulle komma att bedrivas som någon slags
sport — vilket befaras på sina håll — är en uppfattning, som med
säkerhet icke håller streck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
