Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Ahlberg, Ernst Alexander: Fosterfördrivningen och den nya moralen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
ERNST ALEXANDER AHLBERG
som i inte sällsynta fall vid sådana kombinationer som de ovan
beskrivna får den allvarliga karaktären av en verklig psykos. Att
läkaren motiverar sin vägran med att hänvisa till lagarnas
bestämmelser, är visserligen en fullt försvarlig ståndpunkt, men man har
rätt att fordra att han erkänner det otillfredsställande i denna
motivering och att han i sin mån bidrar till att bringa lagarna i
närmare överensstämmelse med en human uppfattning och inte
kommer med teologiska argument. Vi är fullt medvetna om vådorna
av en alltför stor hjärtnupenhet inför det mänskliga lidandet och att
lagarna inte obetingat kunna formuleras med hänsyn till nevropater,
men å andra sidan äro de sociala och familjära — och relativt också
de medicinska — konsekvenserna av ett ogynnsamt havandeskap så
allvarliga att samhället likväl som den samvetsömme läkaren har
absoluta intressen av att undanröja dem. I varje fall bör läkaren
starkt känna inkonsekvensen i sin ställning när han å ena sidan
kan ge anvisning på preventivåtgärder men å andra sidan ser sig
förhindrad att göra dessa åtgärder effektiva om de skulle misslyckas.
Och slutligen vore det fjärran att moralisera på grundval av
lagbestämmelser som inte anser det nödvändigt att förhindra idioter
och andra mindervärdiga individer från att skåda frukterna av
sina fortplantningsbegär! Så generösa kunna nämligen lagarna vara
— i en riktning!
Man kan inte underlåta att fråga sig vad som är orsaken till
denna läkarnas hållning i fosterfördrivningsfrågan, till denna
isolering och reservation. Hur kommer det sig att läkaren och den
fördomsfrie s. k. lekmannen ser detta spörsmål så olika? Läkarens
fackmannakunskap spelar härvidlag ingen roll, det tycks finnas en
principiell skillnad mellan de olika uppfattningarna, så att förstå
att läkarkåren, genom vissa faktorer som vi ämna underkasta en
liten granskning till avslutning på dessa reflexioner, har kommit att
inta en ställning som sammanfaller med föråldrade åskådningar.
Sakkunskapen hos läkaren spelar ingen roll för att bedöma en social
fråga, det kommer an på förmågan att tillämpa ett fördomsfritt
och generöst betraktelsesätt. Läkarens ställning som sakkunnig är
rent praktisk, teoretiskt intar han ingen särställning annat än på
samma sätt som varje människa som är i tillfälle att bilda sig en
uppfattning på naturvetenskaplig grund (i vidaste bemärkelse),
utan att ta hänsyn till ovidkommande moraliska och religiösa
faktorer. Och just genom läkarens position som naturvetenskapsman
verkar hans hållning så motsägelsefull. Men det är nu en gång så
att det mycket sällan är erfarenhetens fakta som bestämmer våra
åsikter.
Det av doktor G-årdlund anförda exemplet på hur en läkare av
fruktan för straffpåföljd underlät att företa ett ingripande, vars
underlåtande ledde till patientens död, verkar nästan typiskt. Här
hade ju den ansvarskännande läkaren haft ett tillfälle att hävda
vetenskapens intressen gentemot religiös, etisk och juridisk för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
