Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Ahlberg, Ernst Alexander: Fosterfördrivningen och den nya moralen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOSTERFÖRDRIVNINGEN OCH DEN NYA MORALEN
167
stockelse. Om saken hade intresserat honom teoretiskt, om han hade
handlat som socialt kännande medborgare, som en vetenskapens
idealist kanske, så hade han utfört operationen utan tvekan. Han
hade här haft tillfälle att göra sin vetenskaps rätt gällande — och
det med så mycket mer eftertryck i den händelse han hade blivit
åtalad! Men han föredrog, mänskligt nog, att undvika alla
personliga obehag och låta patienten dö. Ett sådant handlingssätt kan man
inte utan skäl kalla osocialt.
Om inte läkarens rent fackliga sakkunskap berättigar honom till
någon självförhävelse på lekmannens bekostnad vid det teoretiska
bedömandet av f osterf ördrivningsfrågan, så är det likväl av praktiska
skäl från läkarna man har rätt att vänta den värdefullaste hjälpen
vid lösandet av denna sociala fråga, såsom vi förut framhållit. Men
det är, som sagt, från läkarhåll som det starkaste motståndet reser sig.
Detta motstånd är visserligen i stort sett passivt, men så snart
läkaren i ett enskilt fall eller i en annars aktuell situation tvingas
att befatta sig med saken slår han ifrån sig med stor energi. Det
är tydligt att han finner stora intressen stå på spel.
Läkarens brist på frisinne i fosterfördrivningsfrågan ger inte
sällan ett obehagligt intryck av att vara ett ängsligt, passivt
värnande av kårens privilegierade position i samhället. Denna
undantagsställning grundar sig dels på nedärvda föreställningar
från en låg kulturståndpunkt då folktron utrustade medicinmännen
med mystiska egenskaper och dels på en del faktiska förhållanden,
såsom relativt grundlig insikt i ting som de flesta i lyckligaste fall
bara har vaga föreställningar om och skydd mot obehörigt intrång
från utomstående vid yrkesutövningen genom tystlåtenhetsplikten.
Om nu läkarna genom att i stor utsträckning representera en liberal
uppfattning i fosterfördrivningsfrågan skulle skapa anledningar till
misstänkliggörande av kåren från juridisk synpunkt skulle detta
innebära ett undergrävande av dess privilegier. Vi möter här en
kåranda som socialt sett ingalunda är önskvärd.
Vidare är det så att läkaren inte sällan är isolerad genom sitt
vetenskapliga arbetet som inte ger tid till direkta sociala insatser.
Där en läkare någon gång visar intresse för sociala frågor är han
emellertid väl skickad att rikta den samlade sociala erfarenheten
tack vare sin mångsidiga naturvetenskapliga bildning och sin
ständiga kontakt med mänskligt lidande. Det är, som ovan
framhållits, av denna grund man har rätt att ställa stora sociala krav på
läkarkåren. Den banale genomsnittsläkaren tycks emellertid handla
av principiell förstockning. Han behärskas av en naiv yrkeshögfärd,
så att han vägrar att utåt diskutera problem som på något sätt
sammanfaller med hans specialgebit. "Det där begriper ni inte";
resonerar han. Denna banala läkartyp förbiser f. ö. ytligt de
sociala frågornas betydelse och anser sig för fin att delta i rensningen
av samhällets Augiasstall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
