Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Ellenbogen, Wilhelm: Socialiseringen i Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOCIALISERINGEN I ÖSTERRIKE
169
Den sociala revolutionen rör sig icke i så häftiga svängningar.
Den river långsamt ned sten för sten av den gamla ordningen och
bygger samtidigt upp den nya. Den nya sociala ordningen är som
ett barn, som i sitt embryotillstånd under lång tid befinner sig i
moderlivet och där utvecklar sig samt till och med då den är mogen
för en självständig tillvaro fortfarande genom navelsträngen erhåller
blod från den gamla organismen. Grundcellerna till den socialistiska
ordningen hade redan i stor myckenhet bildats inom det
kapitalistiska samhällsskicket. Särskilt under kriget blev det inpräntat i det
offentliga medvetandet att samhällsintresset icke blott skulle gå
framför de privata intressena, utan rent av träda i stället för dessa.
Alla föreskrifter rörande statens affärsdrift, större möjligheter till
expropriation, ransonering av livsmedel och råämnen, inrättande av
produktionen efter statens behov m. m., allt detta innebär på sitt
sätt ansatser till nya organisationsformer av samhället. Ja redan
yrkesinspektion, aktiebolag, truster, yrkesdomstolar, skiljedomstolar,
statens uppsikt över löneavtal, arbetarnas konsumtionsföreningar,
lantbrukskooperationen o. s. v., allt detta är ingenting annat än
embryoceller till en i framtiden sig utvecklande "social organism".
Vilken, såsom redan termen anger, måste växa organiskt. Man
kan alltså varken helt och hållet döda den eller genom en plötslig
viljeakt ställa den fix och färdig på benen, den måste utveckla sig,
måste växa genom att cell organiskt bygges på cell.
Den politiska revolutionen efter sammanbrottet var historiskt
nödvändig, och detta av följande orsaker: misskrediterandet av den
monarkiska autokratin, som endast kunnat upprätthållas med hjälp
av militärmakten; folkmassornas förbittring över krigets elände;
samt, och framför allt, den gryende insikten om att folkmassornas
betydelse för staten stod i uppenbart missförhållande till deras
inflytande på statens ledning.
Härmed voro emellertid icke ännu på långt när förutsättningarna
givna för skapandet av en socialistisk samhällsordning. En sådan
ordning kan icke skapas genom yttre händelser, icke ens om dessa
händelser antaga ett världskrigs dimensioner och kraft. Så
förklarligt det än är, att den genom revolutionens vårstormar av
förhoppningar berusade arbetarklassen på många håll trodde, att tiden
för det fulla upphävandet av den kapitalistiska ordningen redan var
inne, måste det stå klart för varje nyktert tänkande och genom
praktik och teori skolad socialdemokrat, att den politiska
revolutionen icke kunde vara ägnad till skapande verksamhet på annat sätt
än genom att på så många vägar som möjligt förbereda marken för
den nya samhällsordningen. Denna själv måste arbetas fram, växa
fram genom ekonomiskt handlande. Där detta icke insågs, där
gränserna för den tillfälligt vunna maktutövningen förbisågos och
överskattades, där måste följden bliva antingen denna makts
omedelbara dränkande i blod, såsom i Bayern och Ungern, eller ock att
de till makten komna tvingades att efter en tid långsamt återföra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
