Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Ellenbogen, Wilhelm: Socialiseringen i Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
WILHELM ELLENBOGEN
nu tagit en gynnsam vändning, i det undersökningens resultat blivit
ett förslag om upprättandet av en samhällsekonomisk anstalt, med
ett centralt vattenkraftverk om 1,200 hästkrafter och vid sidan därav
en krut- och en brännmaterialfabrik samt talrika andra hjälpf öretag.
På det gamla företaget Blumaus område skall anstalten sedermera
i förening med privata företagare äga utnyttja redan befintliga
anläggningar i form av dotterbolag till uppbyggandet av en kemisk
industri. Här kommer samhällsekonomien till och med att bliva
statens räddare, ty de samhällsekonomiska anstalterna Arsenal och
Blumau visa den väg, på vilken en stor del av statens deficit skall
kunna avhjälpas. Dessa företag ha alla arbetat med en på miljarder
gående deficit. Till ett tredje företag, som krigstiden lämnat i arv,
det omfångsrikaste av alla, nämligen Wöllersdorf (40,000 arbetare
under kriget) utbetalar staten för närvarande varje månad ungefär
800—1,000 millioner österrikiska kronor ur statskassan. Detta deficit
kan endast avhjälpas på den av socialdemokraterna föreslagna vägen,
som noggrant preciserats i ett till regeringen överlämnat yttrande,
genom en förvandling av företaget till ett affärsdrivande, till största
delen samhällsekonomiskt företag. Härigenom skulle också kravet
på minskat antal statstjänstemän (vilket på grund av omöjligheten
att helt enkelt kasta ut statstjänstemännen på gatan eljest blott är
en suck i tomma luften) kunna förverkligas. Ty av de 255,000
statstjänstemän, som finnas i Österrike, äro omkring 155,000, alltså
61 % med 20½ milliarder österrikiska kronor i årslön, anställda i
statens industriella företag. Efter förvandlingen av dessa statens
företag — tobaksmonopolet, saltverk, statstryckeriet, myntverket,
automobilfabriker o. s. v. samt slutligen också järnvägar, post,
telegraf, telefon — till samhällsekonomiska företag, skulle det
ankomma på företagen att behålla dessa tjänstemän och statsverket
befrias från omsorgen härför.
De samhällsekonomiska företagen äro visserligen icke den enda
form i vilken socialisering är möjlig. De österrikiska
socialdemokraterna hava också försökt andra vägar och ha exempelvis bildat ett
byggnadsgille enligt engelskt mönster. Men så mycket kan redan
nu sägas, att socialiseringen fått fast mark i Österrike. Steg för
steg möter den visserligen oerhörda svårigheter, motstånd och
fiendskap från de borgerliga partierna, såsom förespråkare för det
privata företagareintresset i alla dess former. Bland annat ställas
de största politiska och administrativa svårigheter i vägen för den
under socialdemokratisk regim stående kommunen Wien, då
densamma med stöd av nämnda § 37 av lagen om samhällsekonomiska
företag söker bliva delägare i alla möjliga privatkapitalistiska
företag. Dessa borgerliga element söka också stöd hos regeringen.
Detta oaktat går saken säkert och målmedvetet framåt.
Revolutionen har politiskt fyllt sin uppgift och den har icke heller
ekonomiskt varit förgäves. Arbetarklassens kamp, som före
världskriget och revolutionen var enbart negativ, har nu lämnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
