Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Händelser och spörsmål - Guldmyntfoten och Genuakonferensen - Det svensk-ryska handelsavtalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
är emellertid ett klart tecken till att ingen abnormitet föreligger. Nöjer man
sig med rimliga mått på exakthet, äro redan tillgängliga fakta jämte den
korrekta uppfattningen av köpkraftsparitetsteorin alltså tillräckliga för att
negativt besvara frågan, om den svenska kronan är övervärderad i förhållande
till andra valutor och till följd därav övergång till den gamla guldmyntfoten
kunde innebära risk för en våldsam pressning på riksbanken, diskontohöjning
och prisstörtning. Man kan erinra om, att för några månader sedan
Skandinaviska Kreditaktiebolagets Kvartalsskrift uppvisade, att om man blott gjorde
en ringa ändring i varornas Vägning, så att exportvarorna fingo en mera mot
verkligheten svarande tyngd i indexberäkningarna än dittills skett, så visade
även prisindex jämförelser full överensstämmelse med den faktiska växelkursen.
Kravet på en så absolut exakthet, att den i denna ofullkomliga värld icke kan
nås, är fördenskull intet annat än de obotfärdigas förhinder. Men de
obot-färdigas förhinder är intet lämpligt rättesnöre för penningpolitiken i ett land,
som trots alla svagheter och felgrepp och under en tid hotande
myntbankrutt nu lyckats uppnå en ställning, där det har alla förutsättningar att
— till sitt eget och världens gagn — vara ett föregångsland. Vi ha alla de
förutsättningar fyllda, som finanskommissionen i Genua uppställt, och det vore
rätt oförsvarligt att icke begagna den. Därför borde riksbankens återupptagande
av sin sedelinlösen med guld den 15 maj kunna ske: en signal i handling,
betydelsefullare än allt vackert tal, att Genuaprogrammet icke skall bliva
tomma ord, utan att man nu resolut går from sounds to things.
Det svensk-ryska handelsavtalet tycks på väg att bli ett nytt
exempel på det slag av problem, som bli lösta genom att
försvinna. Det är åtminstone möjligt, att
Genuakonferensen leder till ett formligt erkännande av Ryssland,
varigenom själva utgångspunkten för det svensk-ryska avtalet skulle ha
bortfallit. Men den motsatta utvecklingen i Genua är inte heller utesluten, och
om förhandlingarna där skulle sluta i en kris, vars enda positiva resultat vore
den definitiva uppgörelsen mellan Ryssland och Tyskland, skulle vi även
här hemma vara återförda till vårt gamla problemläge, visserligen på ett nu
ganska oförutsebart sätt modifierat. Och de gamla argumenten för och emot
skulle på nytt bli aktuella.
Det egendomliga med argumenten emot är att deras styrka är så
fruktansvärd, att man inte vågar ta dem riktigt på allvar genom att dra de
nödvändiga konsekvenserna. Det är ju från vissa privata synpunkter högeligen
begripligt, att man vägrar upptaga nya ekonomiska förbindelser, innan gamla
mellanhavanden blivit reglerade. Men man har på känn även bland kritikerna,
att Ryssland inte gärna kan ordna upp frågan om sina skulder med oss som
en privataffär, och den naturliga slutsatsen borde ju bli, att alla
separatförhandlingar måste från början avvisas. Men man drar den inte, utan
förklarar i stället, att man ingenting alls har i princip att invända mot ett
separatavtal. Bara innehållet i övrigt är acceptabelt. Men det är här man
sätter in kritiken, och den är återigen så kraftig att man inte synes villig att
Det
svenskryska handelsavtalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
