Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Händelser och spörsmål - Socialiseringsreflektioner kring margarinstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
tvärtom den naturliga förklaringen till det vid första ögonkastet rätt
frapperande faktum, som redan förut i Tiden påpekats, att socialiseringens förkämpar
numera äro de enda som här i landet konsekvent hävda den ekonomiska friheten.
Ty en socialiserad produktions- och distributionsforms raison d’être måste
just vara den ekonomiska överlägsenheten. I den mån den icke är den
hittillsvarande överlägsen — och förvisso finns det åtskilliga områden, där den av
naturliga skäl icke är det — har den ju ingen mening och kan helt enkelt
icke kämpa sig fram till liv. Det är klart att man kan teoretiskt bevisa, att
staten kan tack vare sin politiska makt driva en socialisering längre: det finns
teoretiskt taget intet hinder, att staten skulle kunna besluta att all ekonomisk
verksamhet i landet skulle utövas av den eller annan korporation. Men
ett dylikt mekaniskt tankeexperiment har alldeles ingen betydelse:
ty den enkla sanningen är, att om det — vilket redan det är högst
otroligt — en gång skulle komma till stånd en statsmakt, som
försökte på ett konstlat sätt pressa fram mera än vad som har faktisk
bärkraft, så skulle ofelbart och lyckligtvis en reaktion i folket inträffa, som
snart satte p för det hela. Keaktionen mot kommissionsväsendet under
krigstiden är symptomatiskt. Det är ett misstag att tro, att ett folk på den politiska
vägen går längre än på den ekonomiska. Endast i den mån, som statsmakten
i en socialiseringsverksamhet håller sig på ekonomiskt bärkraftiga linjer, d. v. s.
faktiskt skapar högre och effektivare former än privatkapitalismen förmått,
håller den härunder liggande politiken sig uppe i den fria konkurrensen. Ty
denna fria konkurrens — som ju alltså är i viss mån något annat än den gamla
doktrinens och blott uttrycker den verkliga överlägsenhetens rätt — verkar icke
blott på vissa områden av samhällslivet, utan pä alla, — icke blott direkt
två affärer emellan, utan också mellan politiska partier, som representera
olika ekonomiska program och projekt; den är en allmän lag, som gäller över
det hela, på det kulturella ej mindre än det ekonomiska och sociala området.
Om en samhällsklass icke äger den överlägsna andliga kraft, som låter dess
idévärld genom sin egen inneboende styrka småningom besegra en annans, sä
hjälper det föga att den i namn av sin eventuella politiska majoritet deslutar
att den är överlägsen. Om den icke äger den ekonomiska ledarduglighet, som
sätter den i stånd att hålla ledningen, så hjälper den politiska majoriteten
föga, ty den blir ändå beroende; om den icke äger den politiska klokhet, som
genom en vis politik kan dag för dag motivera och erövra en maktställning
i folkmedvetandet, så är denna snart till intet och även den egna klassen eller
gruppen på väg till nya fållor.
Den politiska makten är av synnerlig betydelse i utvecklingsförloppet. På
dess riktiga bedömande av samhällsbehovet och visa ingripande i
överensstämmelse därmed beror en jämn gång i hög grad. Men det är av stor vikt
att företaga och upprätthålla en rationell klyvning mellan olika faktorers
uppgifter i samhällsarbetet. Den politiska makten är och måste tillfölje sin
natur vara i huvudsak en lagstiftande, lagskipande, normerande makt. Den
skapande makten är och måste vara av ekonomisk art: det kan mycket väl vara
staten, i den mån den är rustad för en sådan uppgift, men detta innebär då,
att den jämte sin politiska författning utbygger ekonomiska organ, som kunn¾
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
