- Project Runeberg -  Tiden / Fjortonde årgången. 1922 /
188

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Händelser och spörsmål - Kring bankkrascherna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

188

HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL

icke haft samma möjlighet att "sanera" sina affärer som statsmakten att
klara upp sina okloka beslut: att taga ut medlen av medborgarna skattevägen!
De 50 millioner, som riksdagen anslog för att avskaffa större delen av
statsbaneförlusten för 1918 äro emellertid en tribut som statsbanornas ägare —
svenska folket — fått betala för att ’ ’sanera’’ sitt verk, alldeles som bankernas
avskrivningar äro tributer, som aktieägarna fått betala för saneringen av sina.
Det privata näringslivet har tyvärr intet monopol på ekonomiska misstag!
Riksdag, regering, kommunalrepresentation, kooperativ förening etc. kunna lika
lätt göra ett fel som en privat bolagsstyrelse, och i båda fallen få
kommitten-terna betala. — Och riksbankens förluster enbart på tyska tillgodohavanden
uppgår ju för de senaste tre åren till icke mindre än cirka 90 millioner!
Det är likaledes en förlust, som icke vilket privat företag som helst skulle
tålt, åtminstone inte så lugnt som svenska folket och riksdagen tål förlusten
i den bank, som står under riksdagens egen förvaltning. — Och till sist:
staten själv, ökningen i dess obligationsskuld från 1913 till slutet av 1921
är från 622 millioner till 1,423 millioner. Det är en skuldsättning, gjord i
ett lågt penningvärde, som måste bli utomordentligt tyngande vid ett högre.
Procentuellt är denna ökning lika stor som ökningen i privatbankernas totala
utlåning under samma tid; skillnaden är blott, att medan privatbankernas
säkerheter under lågkonjunkturen och penningvärdestegringen krympt i hop i
så hög grad, att bankerna råkat i svårigheter, är svenska staten alltjämt en
prima säkerhet — så länge den kan få in skatter till räntorna! Att så
småningom en nedskrivning av under krigstiden anskaffade värden även av
staten bör ske, synes ganska klart. Då har man en rekonstruktion i smått.

Detta skall alldeles icke tjäna att urskulda det privata bankväsendet. Det
är otvivelaktigt, att därinom under högkonjunkturerna drevos upp växter av
mycket betänklig art. Men det skall tjäna att fästa uppmärksamheten på,
vad som är kärnan i hela saken, nämligen att grunden till de finansiella
olyckorna nu icke ligger i de enskildes spekulationer, lika litet som grunden
till dyrtiden låg i gulaschbaronerna, utan i krigsavspärrningen och
penning-värdets fluktuationer, för vilka senare staten, och i synnerhet riksdagen genom
sina bankofullmäktige, framför andra är ansvarig. Det kräves icke mycken
eftertanke för att förstå, att om alla värden genom en förvänd och
hållningslös penningpolitik drivas upp till det tredubbla mot förut, så måste det bli en
krasch när de skola ned igen. Och det är intet argument, när det sägs att
bankerna icke bort bevilja lån till de stegrade värdena; för det första emedan
ännu 1920 på våren knappast en enda person trodde på ett prisfall så djupt
och kraftigt som det vi bevittnat, för det andra emedan riksbanken ju faktiskt
ställde pengar till förfogande till låg ränta i obegränsade kvantiteter. Så
länge icke privatbankerna av statens centralbank fingo ens den enkla varning
mot för stark utlåning, som låg i en höjd räntefot, hade de väl knappast
anledning att vägra lån mot då goda säkerheter; de engagemang av mera
spekulativ natur, som inverkat, ändra icke nämnvärt den principiella bilden.

Det kan icke med framgång förnekas, att bankledningarna här och där
rycktes med av det allmänna ruset under högkonjunkturen och glömde Louis
Frænckels klassiska bankregel att inte taga flera affärer i båten under goda
tider, än man väl kan reda i dåliga. De speciella omständigheterna med de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:10:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tiden/1922/0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free