Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, juni 1922 - Karleby, Nils: Arbetslöshetsproblemets kärnpunkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
NILS KARLEBY
konsumeras; varken mer eller mindre. Ingen manipulation med
penningmedel kan ändra detta. Statsunderstöd o. d. kunna aldrig
betyda annat, än att det allmänna tager köpkraft från ett håll och
giver åt ett annat. Detta kan ske på olika sätt, men i alla blir
effekten densamma. Staten kan pålägga skatter för att använda
medlen till understöd. Då få de beskattade avstå från en del av
sin egen konsumtion, och denna del konsumeras av dem, som få
understödet. Staten kan upptaga lån. I den mån dessa lån
uppbringas genom att långivarna avstå från konsumtion, har man precis
samma företeelse som i förra fallet. I den mån däremot, som de
uppbringas genom att medel, som eljest skolat sparas för
kapitalbildning, överföras till konsumtion, dels minskar man
kapitalbildningen, d. v. s. bidrager att minska arbetstillfällena och sänka
arbetslönerna, dels höjer man priserna på konsumtionsmedel genom den
ökade efterfrågan. Denna höjning har likaledes samma effekt som
i första fallet: inkomsttagarna få på grund av de höjda priserna
mindre konsumtionsartiklar för sina pengar, och det som är över få
understödstagarna för sina. Slutresultatet av en sådan lånepolitik
är, att landets produktion vändes från de mera kapitalkrävande till
de mindre kapitalkrävande produktionerna av konsumtionsartiklar
-t— vilket är detsamma, som att landets arbete blir allt mindre
givande, inkomsten allt lägre. För det tredje kan staten trycka
pengar — d. v. s. upptaga lån, eller pålägga så hög beskattning,
att de överstiga landets reala sparkraft och kunna finansieras endast
genom inflation. Då har man en allmän prisstegring, som sänker
de arbetandes reala inkomster och använder det sålunda vunna till
konsumtion för understödstagarna.
I alla fallen är företeelsens inre kärna densamma. Understödet
utgår ur den löpande produktionen av konsumtionsartiklar, och de
betyda en inskränkt konsumtion för inkomsttagarna till
understöds-tagarnas förmån. Detta är ju intet ont, utan alldeles riktigt. Det
är blott en verifikation av den gamla sanningen, att människorna
kunna hjälpa varandra endast genom att avstå något åt varandra.
Och en sådan hjälp bör vara självfallen i nödlägen. Det är
emellertid av vikt, att man icke svävar vilse i fråga om sakens verkliga
innebörd.
Uti denna ligger nämligen, att det finnes gränser för statens
hjälpförmåga, som icke kunna överskridas utan att ödesdigra följder
både för produktionen, samhället och arbetarklassen uppstå. Gränsen
går kort sagt där, varest gränsen går för den enskildes inskränkning
i sin direkta konsumtion utan att hans sparverksamhet inskränkes.
Och härvid spelar i grunden den absoluta gränsen för denna
inskränkning mindre roll än den faktiska. Ett exempel: En person
har 2,400 kr. inkomst. Han brukar av detta konsumera 2,000 kr.,
använda 200 kr. till skatter, spara 200^ kr.. För att möjliggöra
utbetalning av understöd ökar staten hans utgifter med säg 50 kr.
Om detta tages ur de 2,000, innebär det ingen fara för samhället,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
