Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, juni 1922 - Händelser och spörsmål - Valutatullarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
Valuta- Adertonhundratalets hela svenska tullhistoria visar ett genomgående
, ,, drag. De starka protektionistiska strömningarna ha alltid gjort
sig gällande under lågkonjunkturer och betryck för näringslivet.
Då ha näringslivets män alltid gripit efter det halmstrå, de trott ligga i
tullhöjningar. Och si, hjälpen har icke uteblivit! Krisen har övervunnits, och
landet lever ännu. Den närmare efterforskningen visar visserligen att hjälpen
kommit precis lika bra de gånger protektionismen slagits tillbaka; den har
helt enkelt legat däri, att krisen fullt normalt lättat och lämnat rum för
den normala uppgångsperioden. Men intressenas och politikens män äro inga
historiska forskare utan ögonblickets representanter, och varje
depressionsperiod har därför ofelbart avspeglats i en stark tullstämning. Depression har
rått, tullarna ha höjts, krisen har lättat, högkonjunktur kommit, frihandeln
fått vind i segeln, depressionen börjat nalkas — och denna, av det ekonomiska
livets egen rytm betingade tidsföljd har genom interfolieringen med
tullpolitiken fått skenet av en kausalitet mellan tullar och goda tider, som nästan
skapat en tradition härom. Ty på det angivna sättet har det gått ett flertal
gånger, och även om politikerna inte älska historia, ha de dock en viss förmåga
att bevara en tradition, som stämmer med de tillfälliga intressema.
Precis likadan som under alla föregående depressioner har bilden varit
under den nuvarande. Kraftiga protektionistiska anlopp, de häftigaste
proklamationer om nödvändigheten av höjt tullskydd, garantier för sockerodling och
allt dylikt. En viss framgång ha de också haft. Fjolårets riksdag var svårt
infekterad av protektionistiska baciller. Dess bättre blev emellertid på de
områden — spannmålstull och sockergaranti —, där man tillgrep skyddsmedicin,
denna så kraftig, att den blott framkallade kolik hos vederbörande.1) Det
borde bli en nyttig läxa för framtiden. På de avgörande punkterna slogs
emellertid protektionismen tillbaka. Handelsminister Malms stora proposition
om y ’provisorisk’’ tullhöjning om 100 procent av halva tulltaxan föll med
buller och bång, hr Lindmans "stora motion’’ om tullförhöjningar som voro
"nödiga och nyttiga" med inte ens så mycket utan bara med löje. I år, när
penningvärdet och prisläget står vid 165 jämfört med före kriget, förstår
en och var, hur det skulle ha varit att ha ’ ’provisoriskt’’ fastlåst tullhöjningar
om 200 mot 100 före kriget!
Det som varit det utmärkande för situationen i år har varit den molokenhet,
som utmärkt tullriddarne i riksdagen efter det tråkiga bakslaget vid valen i fjol.
Några försök har det naturligtvis varit, i fråga om lantbruksprodukter, men
de ha inte burits av någon geist utan begravts i tämlig stillhet. Endast i
fråga om sockergarantin, där erfarenheten och överteckningen till betodling
redan visat hur riktig riksdagens vägran att följa förslaget var, blev det
egentlig batalj.2) Naturligtvis har icke heller tullpropagandan utanför riksdagen
legjat nere, även om den i år mera gått i pliktskyldighetens än i segervisshetens
tecken. Det var annat än i fjol, då man trodde sig kunna slå igenom rätt
allmänna tullhöjningar med den abnorma utlandskonkurrensen och depressionen
som motivering.
*) Se Tiden 1921, s. 269 ff. 8) Tiden 1922, s. 116.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
