Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, sept. 1922 - Händelser och spörsmål - Den tyska socialdemokratin enig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
lands öde var beseglat. Doktrinarismen hade stjälpt, där sunda förnuftet
kunde ha räddat. Detta drag har icke varit utan ett ödesdigert inflytande på
den tyska socialdemokratins politik före kriget. Man hävdade officiellt en stel
politik efter vissa doktriner, medan verkligheten faktiskt krävde en annan,
smidigare och mera realistisk. Officiellt bekände sig partiet till "den
principiella motsatsställningen till det borgerliga samhället" — i själva verket var
det till kejsarstaten, vilket dock aldrig bragtes klart till uttryck, — i verkligheten
måste det emellertid både i riksdagen men särskilt i lantdagarna och
kommunalrepresentationerna deltaga i ett positivt nydaningsarbete inom det nuvarande
samhället. Taktiken var faktiskt — och måste självfallet vara — reformistisk,
tog sikte på en långsam utbyggnad av nya sociala och ekonomiska former,
officiellt och terminologiskt var den "revolutionär". Det uppstod en klyfta
mellan praxis och terminologi, som var en av huvudorsakerna till den villervalla
som uppstod inom partiet då världskrigets pressningar och därefter
revolutionens stormar krävde snabba och smidiga avgöranden.
Vilken uppfattning man än må ha om partisplittringen 1917 och de
oavhängigas utträde ur det stora partiet, kan man näppeligen förneka den
utomordentligt stora betydelse, som denna utbrytning haft för det gamla partiets
andliga nyorientering. Med de oavhängigas utträde befriades partiet från hela
den ballast av doktrinärt ordklyveri, som dittills hindrat en förnuftig
anpassning till nya uppgifter. Med Wiirzburgkongressen 1918 var denna andliga
nyorientering i allt väsentligt fullbordad; partiets överläggningar och beslut pä
denna kongress äro helt fria från falsk "revolutionär" och "radikal"
skylt-sättning. Det sades ut, att socialdemokratin var ett arbetarklassens parti, som
i mån av krafter och möjligheter ville aktivt verka för och ingripa i
utvecklingen av samhället i socialistisk riktning. Men alla förvillande överord om
denna verksamhets karaktär undvekos; man gav uttryck åt det vardagliga
arbetets prosa, medan man förr gärna dvalts i de högre rymdernas
himlastor-mande söndagsstämning.
Det oavhängiga partiet har av naturliga skäl icke genomgått denna
utveckling. Där diskuterades ännu de så kallade principerna med hela bokstavstrons
lidelse, medan ett förnuftigt handlande i ett aktuellt fall alldeles icke
intresserade på samma sätt. Frågan om ett socialdemokratiskt deltagande i
regeringsmakten — en fråga, som ju i ett demokratiskt statsskick rimligtvis icko
kan principiellt ens diskuteras — har i detta parti kalfatrats med från ömse
sidor hela den arsenal av ordvapen, varmed kampen tidigare förts inom
Inter-nationalen. Den sista gång, det officiellt skedde, på kongressen i Leipzig i fjol,
nådde man det föga uppbyggliga resultatet att visserligen icke kunna bestrida
nödvändigheten av socialdemokraternas deltagande i regeringen, men överlåta
det åt majoritetssocialisterna för att själv stå ren och obeflackad vid sidan!
Även inom de oavhängiga har naturligtvis demokratins seger framtvingat
en viss utveckling i realistisk riktning. Det mest markanta exemplet är Karl
Kautsky, som ju numera faktiskt knappast skiljer sig från den förut sä
bekämpade revisionismen. Men här har man hela ordballasten kvar, och
vändningarna äro tröga och svåra. Ett enda sådant faktum, som att det behövdes
en häftig reaktionär anstorm mot republiken, manifesterad främst i mordet
på Rathenau, för att partiet äntligen skulle besluta sig för att inse att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
