Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, sept. 1922 - Händelser och spörsmål - Den tyska socialdemokratin enig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
379
icke längre gick med det hittillsvarande broderkriget, talar ett tillräckligt
tydligt språk. Det skulle icke precis förvåna, om redan på nästa kongress för
det enade partiet man har en debatt om den principiella tillåtligheten av ett
socialdemokratiskt deltagande i regeringen. Visserligen har de oavhängigas
partiledning nu godkänt ett sådant, men därmed torde saken icke vara ur
världen. Man har som motvikt att räkna med den obetvingliga verkligheten,
som givetvis i de faktiska avgörandena ändå väger tyngre än alla doktrinära
traditioner, och det — ur denna synpunkt närmast gagneliga — förhållandet,
att de mest förbenade doktrinärerna omkring Ledebour icke följde med. Även
om man sålunda har all anledning att tro, att partisammanslagningen — som
givetvis var nödvändig och historiskt riktig, det första riktiga som från det
oavhängiga partiets sida gjorts under dess existens — kommer att betyda
någon hämning av emancipationen från det sprakande ordherradömet, så finns
det ingen anledning att överdriva betydelsen av denna sida av saken. Givetvis
kommer ett inflytande från det gamla partiets sida i motsatt riktning att äga
rum, och detta jämte verkligheten själv kommer utan tvivel att på längden
gestalta ut en fruktbärande socialdemokratisk politik av det enade partiet på
den basis, som i en modern demokrati är den enda möjliga: arbetarklassens
lyftning till ett vaket och omdömesgillt deltagande i det praktiska
samhällsarbetet, med socialismen som ledstjärna och på det sätt och de vägar, som
utvecklingen själv anvisar.
Och det, som över alla dylika betraktelser står såsom det stora nydanande
i besluten på enighetskongressen: det är eningen själv. Den är uttrycket för
arbetarklassens innersta behov, men den är också uttrycket för det framväxande
nya samhällets eget behov; i det förstnämnda avseendet karakteriserad i den
enkla satsen, att enade vi stå, söndrade vi falla, i det sistnämnda däruti, att
det i grunden ytterligt litet betyder, om den ene i sitt stilla sinne uppfattar
saker och ting en smula annorlunda än den andre, om var och en blott praktiskt
gör vad han kan. Den är uttrycket för den tolerans och fördragsamhet, som
är det oundgängliga komplement till arbetarklassens utveckling till direkt i
samhällsarbetet medverkande grupp, medan de intransigenta trosstriderna höra
det negativa sektstadiet till. Det är heller intet tvivel om, att eningen i
Tyskland kommer att kraftigt återverka på arbetarklassens hela internationella
ställning, till återuppresandet av en International, som ger uttryck åt
samstämmigheten i strävanden mellan alla länders arbetande folk utan att förlora sig i
dimmiga söndagsstämningar.
Det program, som tills vidare ligger till grund for det enade partiets arbete,
äger ju icke i och för sig något större intresse. Det torde väl också rätt
snart komma att avlösas av ett nytt — icke ett reviderat Görlitzprogram, ty
detta programs saga blir tydligen så kort som det förtjänat, utan ett reviderat
Erfurtprogram. I enlighet med Tidens traditioner och till gagn för den
intresserade giva vi dock här en översättning av programmet:
Den historiska utvecklingen visar, att kapitalismen icke förmår giva världen
fred, arbete och bröd. Allt klarare hävdar sig insikten om, att mänskligheten
endast genom socialismen kan skapa sig frihet och välfärd.
I strävan att i klasskampen enhetligt sammanfatta proletariatets krafter i
syfte att erövra den politiska makten, att undanröja klassherraväldet och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
