Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, dec. 1922 - Öhlin, Pelle: Tre kampsånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474
PELLE OHLIN
soldaterna icke hade en enda sång att sjunga med den hänförelse,
som vore nödig vid fronten. Hr D. vände sig direkt till kaptenen
vid ingenjörerna, Rouget de V Isle, som var närvarande och redan
skrivit en "sång om friheten", vilken var allmänt bekant men icke
populär bland soldaterna, med frågan, om han inte ansåge en dylik
uppgift lockande. Hemkommen kunde kaptenen inte sova, utan
drev ut bland soldaferna, bland tross, stampande hästar, svordomar
och allt det, som ett öga blott får se och ett öra blott får höra vid
en förestående attack vid en front. Då morgonen grydde, hade
han fått sin inspiration, gick hem till sitt rum på rue de la Mesange
och skrev upp orden och spelade omedelbart melodien på sin violin.
Då det blev dager, gick han till borgmästaren. Dit kallades även
några andra och där sjöng han själv, den 26 april 1792, för första
gången till musik, komponerad med tillhjälp av fru Dietrich, sin
sång, som då fick rubriken "Rhenarméns krigssång". Det hann
icke bli kväll i lägret, förrän sången erövrat varenda soldat i armén.
Och aldrig i mannaminne ha väl ord och musik smält bättre samman
än i denna hymn, och aldrig har väl i skönare form uttalats ett
helt folks glödande, trotsiga entusiasm.
"Rhenarméns krigssång" blev det högsta vid fronten, och den
erövrade snart hela Frankrike. Att den erövrade Paris hade sin
förbindelse med följande händelser. I Paris stod man inför firandet
av Bastiljdagen — kontrarevolution befarades. Till landsbygden
sändes glödande brev till frivilliga soldater, till män ’ ’som förstodo
att dö", att komma parisarna till hjälp. Ludvig den XVI sökte
hindra detta så långt görligt var, och till den 14 juli hade icke
kommit mer än 3,000 "män, som förstodo att dö". Tidén gick.
Ingen vågade sig till avgörande steg. Strax efter preussiska
krigsförklaringen kom hertigens av Braunschweig manifest, som satte
dödsstraff för envar, som vågade kröka ett hår på de kungligas
huvud. Detta verkade som rött på en tjur, men Westerman, Danton
och Santerre vågade ej attackera Tuilerierna förrän de från
Marseilles väntade frivilliga, vilka voro på väg, hade anlänt. Den 30
juli anlände de, blott 500, medhavande 2 kanoner, men vad tusenfalt
mera värt var: de hade med sig en sång, som, så fort folk hörde
dess toner, värvade fullt med frivilliga. Sången var ett rop i musik.
Det var Marseljäsen. Dess toner voro så eggande, att det på
gatorna bildades omedelbart ett för: leve revolutionen, och ett emot:
leve konungen! Blodiga kravaller följde. Santerre organiserade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
