Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, dec. 1922 - Langenfelt, Gösta: Det evigt mänskliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deklamation; det talar til förståndet med eftertryck, men det smickrar ej
örat med någon melodie och sådana behagligheter som från
harmonien hafwa deras ursprung. Såsom et bihang til denna artikel
will man anföra Hr Wendeborus anmärkning om Engländarnes sätt
at pronunciera Latinen. Det är så långt skildt ifrån andra
Länders, at detta språk ej kan nyttjas at formera conversation mellan
en Utländning och en Engelsman, så framt icke endera har den
gåfwan at ändra sin wana. Til bekräftelse härpå berättar han
följande anecdot. ’Jag påminner mig, at framledne Doctor Sharp —
förtäljde mig en nog löjelig historia som hände en Tysk, hwilken
ankommit til England med recommendation til honom. Doctor Sharp
skaffade honom tilträde hos en Lärd Man, hwilken då han fann at
främlingen ej kunde komma fort med Engelskan, började tala Latin
med honom. Som freden i Hubertsburg då nyligen war slutad
(1763), frågade han honom i bland annat: Sunt ne omnia pacata in
Germania? (Är det icke allmän fred i Tyskland?) Tysken, som ej
war wan wid Engelska pronunciationen, förstod peccata (synd) i
stället för pacata; och som han trodde at detta war et invective emot
hans Fädernesland swarade han med någon hetta: Sunt quidem
multa peccata in Germania, sed, spero, plures virtutes." (Det finnes
mycket synd i Tyskland, men, hoppas jag, mera dygder.)
På tal om den engelska teatern yttrar sig hr W. även något om
Shakespeare. "Man har ofta tadlat de Engelska Theaterstycken, och
förebrått deras Auctorer at de uraktlåtit de tre enheterna, hwilka
Aristoteles så strängt yrkar, och i synnerhet har man i det afseende
critiserat Shakespeare." Han påvisar, att enheten i handling nog
finnes i den engelska teatern, men av en helt annan karaktär än
vad som eljest menas därmed. Han frågar, om sanningen kan mera
förolämpas eller åskådarnas förtroende mera missbrukas, då
scenerna så ofta ombytas, då än ett privat rum, än ett fängelse, än ett
torg och så vidare ställas under en församlings ögon, som ej ömsar
plats? Vidare finner han löjligt att till exempel i Addisons Cato "de
gamle Romare, som däruti föreställas, uttrycka sig på Engelska, i
wackra werser." Likaså tycker han — och med all rätt för övrigt —
att det är skrattretande att se den allvarsamme Cato i tidens kostym,
med friserat hår och hvita silkesstrumpor, eller Portia med uppsatt
mössa efter nyaste moden. Men om nu allt detta är så, varför skall
man då med missnöje se en förträfflig pjäs av Shakespeare eller
någon annan god dramatisk författare, vilka dock icke iakttagit
Aristoteles’ krav? Detta vittnar om Shakespeares kommande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
