Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1923 - Händelser och spörsmål - Poincaré dikterar politiken i Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hIndelser~och spörsmål
183
detta halmstrå och i slutet av denna månad (maj) väntar man ett nytt försök
till närmande från Berlin.
Av diskussionerna i den tyska pressen förefaller det emellertid som det nya
anbudet i huvudsak kommer att återupprepa det gamla och att ’ ’utvidgningen’’
blott gäller vissa punkter i detta. I själva verket var det ursprungliga tyska
förslaget så pass brett tillskuret, att knappast någon tysk regering skulle kunna
gå väsentligen längre för att tillmötesgå de franska kraven. I det tyska
anbudet fanns en minimisumma föreslagen som man under alla förhållanden var
beredd att söka betala. Skulle de allierade finna denna summa otillräcklig
förklarade sig tyska regeringen villig att låta hänskjuta tvisten till en
internationell kommission, som skulle undersöka Tysklands betalningsförmåga. Vad
som än kan sägas om det tyska förslaget måste det därför betraktas som ett
uppriktigt försök från tyska regeringens sida att på grundvalen av de
ekonomiska möjligheter som enligt dess övertygelse förelågo tillmötesgå de allierades
krav. Att förslaget trots detta förkastades berodde ej så mycket på dess
ekonomiska bristfälligheter som på det faktum att fransmännen en gång stodo i
Ruhr och, som Poincaré gång på gång slår fast, ej skola lämna det förrän
Tyskland betalat. J’y suis, j’y reste. — Här är jag, här stannar jag. Franska
regeringen hade satt allt på ett kort. Detta trumfkort skulle ej spelas bort mot
en hacka. När Tyskland erbjuder sig att betala 30 miljarder guldmark var
det blott en hacka mot den politiska maktställning Poincaré klättrat upp till
på axlarna av sina soldater i Ruhr. Franska regeringen — detta kan ej nog
starkt inskärpas — ser ej på skadeståndsproblemet, som ett enkelt ekonomiskt
problem. "Vi ha vunnit kriget, vi skola vinna freden", utropar Poincaré gång
på gång. Det är ett mångtydigt syfte som skall vinnas men främst den
tryggade politiska makten i Europa och härför fordras en överlägsen ekonomisk
maktställning. Poincaré vill ej göra fred blott för stunden utan en fred som
för alltid omöjliggör att Frankrike oroas av sin granne. — Därför är det
självklart att om Poincaré frivilligt skall gå med på Ruhrockupationens
upphävande så kommer det att ske blott i utbyte mot ett förhållande till Tyskland
som präglas av Frankrikes fullständiga överlägsenhet. Omständigheterna kunna
tvinga honom att ändå ge vika. Men omständigheterna kunna i detta fall
knappast skapas av Stor-Britannien, som är fängslat inom sina egna intressens
trollcirkel.
Mot bakgrunden av denna situation kunde tyska regeringen knappast begå ett
större missgrepp än när den i inledningen till sitt förslag betonar att det
passiva motståndet ej skulle upphöra förrän ockupationen hävts. Ej heller
förbättras saken då regeringen i slutet på sin note skriver: "Utgångspunkt för
förhandlingar måste vara att status quo ante återställes inom kortaste tidrymd.
Därtill hör att de utöver Versaillestraktatens bestämmelser ockuperade
områdena utrymmas, att det fördragsenliga tillståndet i Rhenlandet återställes, att
de häktade tyskarna försättas på fri fot och att de utvisade återfå sina
bostäder och sina befattningar". Att dessa krav äro berättigade kan ju ej
bestridas. Ockupationen är ett grovt brott mot Versaillesfördraget och även om
det förnekas av fransmännen finns i opartiska kretsar blott en mening om
ockupationsmyndigheternas framfart. Det vore otänkbart att någon tysk re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
