Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1923 - Händelser och spörsmål - Liberal likvidation - Poincaré dikterar politiken i Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
och tankefrihet, vädra emellertid nu morgonluft. Det är icke uteslutet, att en
numerär förstärkning för hr Ekmans parti kan framgå ur detta. Ty
det finns trupper på det hållet. Med förbudet sköt man bräschen och
förvärvade sig goda bundsförvanter; under gemensamheten kring förbudet kunna
de större syftena främjas. Carl Gustaf Ekman torde en dag komma att finna,
att det finns "högre ting" i livet än rusdrycksförbudet, och att den ena
hjälpen anses vara den andra värd. Där finns en armé, som politiskt
mobiliserad väl räcker att tilltvinga sig den. Vem vet, inför vilka kombinationer
den nyblivne ledaren en dag gör upptäckten, att han den 27 maj i grunden var
en marionett?
När Bonar Law i början på detta år uppgav sina
försök att komma till enighet med franska regeringen i
skadeståndsfrågan anade han väl knappast att hans
land skulle bli en maktlös åskådare av kampen mellan Frankrike och Tyskland.
Detta blev emellertid Stor-Britanniens lott. Och det öde som det tyska
fredsanbudet nu rönt, fyra månader efter det Euhrockupationen inleddes visar bäst
var maktcentrum i Europa för närvarande är att söka. Franska regeringen
behärskar fullständigt situationen. När den säger nej, blir det nej. Och alla
diplomatiska omskrivningar till trots vågar det stolta brittiska
världsimperiets regering blott säga efter sin beslutsamma allierade. Förklaringen till
Stor-Britanniens exempellösa maktlöshet är främst den att Londonregeringen ej är
beredd att vedervåga så mycket på sin politik i Europa som den franska
regeringen. Stor-Britannien är ett världsrike vars intressen i närvarande stund
i så hög grad dirigeras mot andra världsdelar än Europa att föga eller i varje
fall ej tillräcklig kraft blir över för dettas affärer.
Och vad särskilt Frankrike beträffar är man mån om att iakttaga ett städat
uppförande för att ej löpa risken att fransmännen skola spela Stor-Britannien
fula spratt i Främre Asien och på Balkan.
Under de månader, som franska och belgiska regeringarna sökt förverkliga
sina politiska idéer i Ruhr har Londons insatser i det europeiska hasardspelet
också varit synnerligen försiktiga. En växande brittisk opinion tvang
emellertid Bonar Laws utrikesminister att till slut göra något som åtminstone kunde
få sken av att vara ett ingripande. Lord Curzon skötte det mycket skickligt.
Han gav tyska regeringen en diskret vink om lämpligheten av att framlägga
ett skadeståndsförslag som kunde bilda utgångspunkt för förhandlingar. Men
sedan ett sådant framlagts och mötts av ett blankt avslag i Paris fanns
ingenting annat att göra för lord Curzon än att förklara det tyska förslaget
oantagligt, trots att verkligt bärande skäl för dess förkastande visst icke
förefunnos ur brittisk synpunkt. Poincaré hade emellertid svarat utan att fråga
efter Londons önskningar och för att i någon mån kompensera sig för denna
självrådighet vågade sig lord Curzon på att i sitt svar till Tyskland uttrycka
en välmenande förhoppning om att tyska regeringen skulle utvidga sitt anbud
för att göra det till en antaglig diskussionsbasis. Tyska regeringen har gripit
Poincaré dikterar
politiken i Europa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
