Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1923 - Thorsing, Oscar: Skadeståndsdramats sista fas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKADESTANDSDEAMATS SISTA FAS
259
En skadeståndsuppgörelse kan ej komma till stånd med mindre än
alla tre parterna enas.
Vad som legat till grund för de allierades oenighet skulle kunna
sammanfattas under huvudpunkterna: Kuhrockupationen, de
interallierade skulderna och skadeståndets storlek.
Från början var det klart att franska regeringen ej skulle gå med
på någon som helst uppgörelse förrän det tyska, passiva motståndet
upphört. Tysklands anbud skulle därför ej vinna något beaktande i
Paris innan detta villkor uppfyllts. Det första svar som engelska
regeringen fick på sitt förslag om gemensam granskning av det tyska
anbudet blev blott en uppmaning till London att ansluta sig till
kravet på motståndets inställande. Därmed kunde ej engelska
regeringen låta sig nöja. Det var å ena sidan omöjligt för den att ge
sin anslutning till vad den fruktade vara ett krav på Tysklands
obetingade kapitulation. Å andra sidan hade den ett direkt intresse
av en snar uppgörelse i skadeståndskonflikten. Med en
beundransvärd tålmodighet begynte nu engelska regeringen att steg för steg
söka driva franska regeringen ur dess Kuhrpositioner, uppvisa deras
ohållbarhet, klarlägga deras vådor. Lika avgjort som franska
regeringen fordrade Tysklands kapitulation lika avgjort skulle tyska
regeringen vägra att gå med på ett obetingat uppgivande av
motståndsfronten. En kompromiss måste utfinnas och i detta syfte
tillställde brittiska regeringen den franska en not där den begär exakt
upplysning om innebörden av det franska kravet. Kunde tyska
regeringen möta detta genom att återtaga de förordningar med vilka
den organiserat passiva motståndet ? Eller betyder detta krav att
franska regeringen vägrade att diskutera skadeståndsproblemet så
länge enskilda innevånare eller grupper av befolkningen i de
ny-besatta områdena nekade att arbeta åt de franska myndigheterna och
manifesterade missnöje med ockupationen och de åtgärder som på
grund av denna vidtogos ? Under förutsättning att motståndet
inställdes, vad som nu än därmed menades, vilken förändring skulle
ockupationen undergå och hur länge skulle den fortsättas? Skulle
den bibehålla sin rent militära karaktär eller skulle den stegvis
förändras i riktning mot en polisprotektion? Eller skulle slutligen
besättningsområdet direkt exploiteras för Frankrikes och Belgiens
räkning? Londonregeringen framhöll i sin not att alla dessa punkter
måste klarläggas för att England skulle kunna överväga möjligheten
av att begära det passiva motståndets upphävande av Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
