Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1923 - Thorsing, Oscar: Skadeståndsdramats sista fas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKADESTÅNDSDRAMATS SISTA FAS
261
papperen på bordet. Den franska regeringen hade i sina
instruktioner framhållit att den ej gjorde Berlinregeringen ansvarig för
’ ’individuella eller ens kollektiva handlingar, som begåtts utan dess
medgivande". Men å andra sidan var denna direkt ansvarig för en
mängd åtgärder avsedda att stärka motståndet. Upphörde dessa var
man övertygad om att komma till en snar uppgörelse med
befolkningen. Inställandet av passiva motståndet skulle möjliggöra
upphävande av vissa åtgärder och särskilt att en stor del av den utvisade
järnvägspersonalen finge återvända. Men dessa medgivanden kunde
på intet sätt göras till föremål för förhandlingar med Tyskland,
lika litet som det kunde bli fråga om amnesti för dem, som gjort sig
skyldiga till mord och sabotage, eller om återinsättande i deras
ämbeten av högre tjänstemän, vilka framkallat revolter och strejker.
Att med någon slags uppmuntran försöka få Tyskland att ge efter
vore fruktlöst, ja till och med riskabelt. Om det gåve efter under
sådana förhållanden skulle man "få börja om igen efter sex
månader på samma sätt som allting fått börjas om och om igen under
tre år." Endast om en orubblig vilja lades i dagen från de
allierades sida skulle Tyskland tvingas att ge upp. Sedan detta skett
kunde förhållandet mellan Frankrike och Tyskland bli i Ruhr vad
det var på vänstra Rhenstranden, den militära karaktären av
ockupationen följaktligen bli mindre och mindre accentuerad och
truppernas antal så småningom reducerat till det minimum, som vore
nödvändigt för säkerheten.
Brittiska regeringen hade betonat att ockupationen måste
upphävas och Ruhr återställas i ett skick som möjliggjorde en
fruktbar produktion. Ockupationen hade ej framkallat den önskade
effekten blott ökat den ekonomiska försämringen i Tyskland.
Poin-caré kan ej dela brittiska regeringens pessimism. Ändamålet med
Ruhrockupationen hade ej varit att skaffa en omedelbar och
fullständig inbetalning av skadeståndet. "Vad vi (franska regeringen)
önskade var först och främst att skapa betalningsvilja i Tyskland
genom att taga panter och utöva press på det, att skapa sådana
svårigheter i tyska rikets politiska och ekonomiska organisation att det
föredrog fördragets utförande för dessa olägenheter och att erhålla
vad vi ej på fyra år erhållit, nämligen Tysklands erkännande av sina
förbindelser ej ur allmän och teoretisk synpunkt utan ur praktisk
synpunkt." Frankrike går därför ej ur Ruhr mot annat än tyska
betalningar, däri ligger Tysklands "praktiska" erkännande av sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
