Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1923 - Norlén, Gunnar: Symfoniens utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYMFONIENS UTVECKLING
289
landskap plötsligt komma in i ett borgerligt gemak med utblick över
tak och gator. Visserligen får det medges, att detta gemak är mycket
inbjudande, det är inrett med mycken kärlek och med en fin smak
för det gedigna och äkta. Man finner intet falskt, ingen skrytsam
elegans, intet prål, endast sådant som i detta rum är på sin plats,
och detta utfört med utsökt konst. Men likväl känner man sig
instängd och betryckt till mods, man längtar efter större
förhållanden och friare horisont. Väl är jag medveten om, att många ogilla
denna åsikt, som särskilt beträffande Brahms kanske förefaller
oberättigad och orättvis. Brahms åtnjuter i våra dagar även hos oss
en stor popularitet, man har till och med kallat hans första symfoni
för "tian" (som en direkt fortsättning på Beethovens "nia"). Men
mellan Beethoven och symfonikern Brahms synes det mig icke finnas
någon möjlighet över huvud till jämförelser. Brahms’
känsloinnerlighet, hans för varje aktivitet främmande, kontemplativa väsen,
hela hans natur förmenar honom a priori kallelsen till en symfoniker
i stor stil och hänvisar honom till kammarmusiken (kammarmusik
är beteckningen för kompositioner, avsedda att uppföras i mindre
lokaler, till skillnad från kyrko-, teater- och konsertmusik; således
musik för flera soloinstrument samt verk för solosång med ett eller
flera soloinstrument). Hans symfonier äro helt enkelt försök att
låta kammarmusiken lämna sin naturliga, begränsade
verksamhetskrets och föra den in på symfoniens område. Men det betecknande
för ett symfoniskt konstverk är att det av sin upphovsman redan vid
konceptionen tankes symfoniskt, vändande sig till en stor
åhörar-krets och görande detta med de medel, som en stor orkester erbjuder.
Som försök att vidga och förnya den symfoniska stilen äro dessa
Brahms’ strävanden visserligen värda högsta beaktande, men de
kunna ej nå detta mål, emedan den symfoniska stilen ej framgått
ur en stegring av den kammarmusikaliska utan ur en annan helt
väsensskild grund. Härmed vill jag ej ha avgivit något
värdeomdöme om Brahms som musiker utan endast ha gjort ett försök att
ge en karakteristik av hans symfonier.
Johannes Brahms (född 1833 i Hamburg, död 1897 i Wien) skrev
fyra symfonier, c-moll, D-dur, F-dur och e-moll. Även de mest
skilda konståskådningar kunna numera ej förneka varken
mästerskapet i hans gestaltning eller djupet och egenarten i hans väsen,
även om hans största betydelse som musiker ligger på ett annat
område än symfoniens.
Vad som gäller om Brahms såsom den såväl i tiden som uttrycket
närmast stående representanten för den medeltyska skolan, äger i
ännu högre grad tillämpning på hans båda föregångare Mendelssohn
och Schumann. Visserligen kan man icke kalla deras symfonier
monumentaliserad kammarmusik, liksom Brahms’, ty, bortsett från
Schumanns stort anlagda C-dursymfoni, så fattas hos dem den hos
Brahms förefintliga böjelsen för det monumentala. Vi se i stället
hos dem en strävan efter att låta den symfoniska stilen bliva små-
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
