Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1923 - Norlén, Gunnar: Symfoniens utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYMFONIENS UTVECKLING
291
ser till nationell pånyttfödelse. Under de senaste decennierna har
emellertid en allt kraftigare alstring dragit uppmärksamheten till
sig, och det saknas ej omdömesgilla förkunnare av en snar och
glänsande upprättelse ur det långvariga förfallet. En märkesman
framför alla andra för denna nya konst är
Edtvard Elgar (född 1857 i Worcester), vilken även skrivit två
mycket uppmärksammade symfonier, Ass-dur och Ess-dur.
#
Den s. k. Wienerskolan har många betydande namn inom
symfonilitteraturen, och när vi här inskränka oss till endast tre: Schubert,
Bruckner och Mahler, är det därför, att dessa anteckningar redan
svällt ut alldeles för mycket.
Frans Schubert (född 1797, död 1828 i Wien) utvecklade under
sin korta livstid en produktivitet, som endast kan jämföras med
Mozarts. Sålunda hann han under sin korta livstid med att skriva
icke mindre än inemot 500 romanser. Även symfonier skrev han:
icke mindre än åtta stycken, av vilka den stora i C-dur och den
ofullbordade i h-moll äro de främsta. Lättheten, varmed han skapade, och
hans melodiers skönhet och värme ha blivit till axiom. Även om han
ibland ej fullt kunde behärska sin rikedom — finalen i
C-dursym-fonien t. ex. har, som Schumann yttrade, "en himmelsk längd" —,
så måste man i alla fall skänka honom sin fulla beundran.
En särställning i symfoniens utvecklingshistoria intager
Anton Bruckner (född 1824, död 1896 i Wien). Vi hava sett,
hur den genom Beethoven skapade symfoniska förebilden å ena
sidan utvecklades till programmusik i de s. k. symfoniska dikterna
genom Berlioz m. fi. och å andra sidan genom Brahms fick nytt liv
såsom "absolut" musik. Mellan dessa båda skarpt åtskilda grupper
bland de äldre och de yngre symfonikerna står Bruckner, vilken
försökte att gå en tredje väg. Han var en "absolut" musiker, emedan
han utgick från den musikaliska tanken, från temat, och ej gav sina
tondikter några poetiska analyser med på Y’àgeny men han upptog
också samtidigt från nydanarna icke blott glansen i deras
instrumentation och djärvheten hos de harmoniska och melodiska
uttrycksmedlen utan tillägnade sig också den friare rörelsen, det flytande
i deras former. Så uppnådde han en originell och intressant
blandning av båda dessa stilarter. Hans rika fantasi frossade i
klangfärgernas brokiga lek och kunde ej bygga upp tillräckligt kolossala
tonformationer. Hans idéers genialitet och mästerskapet i hans
kompositionsteknik göra honom till en personlighet och ställer det utom
allt tvivel, att hans namn endast kan nämnas i samband med hans
samtida store. Antalet av hans verk är ej stort, men de bära alla
en monumental karaktär. Främst stå hans nio symfonier (den
nionde ofullbordad), av vilka den sista är tillägnad "den käre
Guden"., "Om han vill emottaga detta svaga människoverk, vet jag
ej", skriver han, "men för det fall, att jag skulle dö innan den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
