Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1923 - Wigforss, Ernst: Liberalism och socialism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404
ERNST WIGFORSS
ter". I denna ägnas förra delen just åt penningpolitiken och
penningvärdets stabilisering, den senare åt de enskilda stora
stapelartiklarna som olja, gummi, kol, vete, ■bomull, ull etc. Att Lloyd som till
läggning och utgångspunkter är socialist på samma sätt som förf. i
Nation är liberal, för tankegången ett stycke längre i riktning mot
ett mera organiserat näringsliv, väcker ingen förvåning. Det
samstämmiga i synpunkterna är mycket mera betecknande. Och att
problemen även på annat liberalt håll betraktas med ungefär samma
ögon, ser man av det sätt varpå Lloyds framställning recenseras (i
Economic Journal sept. 1923) av den redan ett par gånger nämnde
Robertson. Var slutar då liberalismen och tar socialismen vid?
VII.
Hela den föregående framställningen kan ju betraktas som en
exemplifiering av satsen, att striden numera inte står för eller mot
socialismen, utan i stället om hur mycket socialism man vill godtaga
eller hur mycken "fri företagsamhet" man anser ofrånkomlig. Och
om enskilda grupper av liberaler utan att släppa sina teoretiska
utgångspunkter kunna assimilera så mycket socialism, att den enkla
rubriceringen börjar möta svårigheter, så vågar man nästan undra,
om det inte skulle vara möjligt att gå ett steg längre och göra upp
ett helt program för en praktisk socialistisk politik utan att kränka
allmänna liberala principer. Men detta framhäver bara så mycket
starkare den inte okända sanningen, att det är helt andra ting än
sociala eller ekonomiska teorier, som bestämma över de politiska
partiernas gränser. De dragas upp av konkreta
levnadsförhållanden, av känslor, fördomar, intressen, i vilkas ljus man formar sina
uppfattningar både om sitt eget bästa och om samhällets. Det gäller
alla partier, även det liberala. Och säkerligen även det förbudsparti,
som annars i den mån förbudet betraktas som den dominerande
faktorn, kunde anses för den starkaste tillnärmelsen till ett "idéparti"
inom vårt politiska liv. Ty även liberaler och frisinnade äro
människor, som se bara endels och döma därefter.
Det är partigränserna som sedan i stor utsträckning bestämma,
vad man skall välja ut av alla de möjliga konsekvenser, som de
allmänna teorierna medgiva. Det är alltså inte de liberala teorierna,
som göra liberalismen till ett "mellanparti". Det är därför att — och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
