Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1923 - Marcus, Carl David: Strindbergs naturalistiska skådespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STKINDBERGS NATURALISTISKA SPADESPEL
449
hela hans franska generation mottagit starka impulser av den tyska
filosofiens siste store systematiker, Hegel, ehuru man på äkta
galliskt vis omdanar denne hävdare av idéens absoluta herravälde till
en relativist! Att samtidigt Schopenhauers pessimism ävenledes
spelar en roll för franskt kulturliv underlättar ju blott Strindbergs
tillägnande av densamma.
Om man betraktar naturalismen som positivismens konstnärligt
mest ideala form förstår man lätt, att den franska naturalismens
.chef Zola till hela sin teoretiska åskådning var en fullfjädrad
lärjunge av positivism, av Taine och Darwin och av sin specielle husgud,
läkaren Bernard. Över huvud har man alltför litet sysslat med Zolas
teoretiska skrifter och för mycket med hans romaner. Den franske
naturalisten var en ypperlig kritiker, om också ensidig, och har som
sådan nog satt djupa spår i samtiden, icke blott med sin ständigt
citerade definition om naturalisten som konstnär.
Det förefaller mig som om mycket av vad Strindberg yttrat i sina
uppsatser om teater och drama, i företalet till Fröken Julie, studien
över enaktaren, över realismen icke skulle fått denna målmedvetna
formulering, om han ej först tillägnat sig den franske hövdingens
banbrytande stridsskrifter. Det är samma kamp mot idealism, som
en övervunnen riktning, mot fantasiens herravälde, det är samma
hävdande av att nämna var sak vid sitt rätta namn, att
individualisera de olika fallen, samma stolthet över att med naturalismens
livsåskådning och uttrycksmedel förmå skildra nuets starka, brutala
konflikter.
Av särskilt intresse för min begränsade studie är det att
konstatera hur Zolas framställning, "Le Naturalisme an Théatre" (andra
upplagan 1881) funnit eko hos den svenske scenens reformator. När
Zola skriver om teater röjer han hela sitt folks ovanliga begåvning
för kritik på detta område. Vi finna här samma nedgörande kritik
av det förgångna som positivismen utfört på världsåskådningens
område. För Zola har hela teaterns utveckling blott ett mål: att
föra fram mot ett drama, som skildrar sin tids människor som de
röra sig och tala, känna och lida, utan någon slags mask, med andra
ord det naturalistiska dramat. Han finner visserligen ansatser här
och var som hos Dumas den yngre, men kritiserar dock skarpt hela
det samtida franska dramat, där alla personer tala samma språk
och utmärka sig för en förbluffande spiritualitet. Zola
präglar i detta samband det kvicka ordet "ett geni är aldrig spi-
21)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
