Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1923 - Marcus, Carl David: Strindbergs naturalistiska skådespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450
CARL DAVID MARCUS
rituellt". Med ljus och lykta letar den franske kritikern efter
det franska geniet på teaterns område. Som bekant kom det aldrig
— det var Ibsen, Strindberg, Tolstoy och Hauptmann vilka
förverkligade Zolas fordran på en naturalistisk människoframställning för
scenens bruk. Även vad han skriver om dekorationernas och
kostymernas förenkling och anpassning efter rollerna får ett eko i
Strindbergs uppsatser, ja, liksom denne sysslar han på några sidor även
med pantomimens betydelse.
Men naturligtvis har en sådan utpräglad teaterbegåvning som
Strindberg ingalunda nöjt sig med de gråa teorierna utan säkerligen
rätt flitigt besökt Paris’ teatrar, då han väl knappast under dessa
år led av den skygghet gent emot teatern och människor över huvud,
som snart nog skulle ta överhand hos honom. Teatern var ju ett
område, där han och hans maka måhända ännu kunde mötas i
gemensamt intresse. Av hans studier framgår att ban intresserat sig livligt
nog för de försöksteatrar, som mot slutet av 80-talet dyka upp i Paris
och bilda skola bland annat i Tyskland, där de komma att betyda
vida mer än i Frankrike. När man läser franska framställningar
av denna teaterperiod får man det intrycket att författarna äro en
smula generade över det ringa, rent litterära utbytet av dessa
viktiga reformsträvanden i och för skapandet av en naturalistisk teater.
Kom man egentligen över experimentets nivå 1 Knappast. Hur grå
och torr verkar inte ett skådespel sådant som "Les Corbeaux" av
riktningens väl främsta namn, Henri Becques. Och vad skall man
säga om en dramatisk repertoar som med förkärlek dramatiserade
romaner av bröderna Gomourt och Zola? Det verkligt nya består
däri, att det mänskliga eländet, i främsta rummet underklassens, att
fattigdom, sjukdomar, abnormitet er av olika slag släpades in på
scenen, men det betyder snarare en stoffets än en konstnärlig förnyelse.
Med förkärlek skildrar Strindberg den verkan enaktaren eller man
skulle snarast vilja säga "sketchen" utövade på den litterära, starkt
begränsade publiken. Och av denna koncentration har han nog lärt
åtskilligt liksom den i den franska teatern aldrig avbrutna
traditionen med ’ ’det stora dramat’’ säkerligen varit ägnad att föra honom
det antika dramat med dess tre enheter närmare; detsamma lärde
han hos Ibsen.
Medan det franska dramat ånyo knyter an vid äldre traditioner
och återupplivar det beryktade "teskådespelet", var Strindberg efter
befruktningen i Frankrike färdig för sin nya produktion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
