Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1923 - Marcus, Carl David: Strindbergs naturalistiska skådespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBEKGS NATURALISTISKA SKADESPEL
451
Det märkvärdiga inträffar, att hans första moderna skådespel
gestaltas som en komedi "Marodörer" (1886). Och ännu sällsammare
är det att detta skådespel skall tjänstgöra som den.andra delen i en
trilogi, vars första del, ehuru senare skriven är "Fadern" (1887),
och vars tredje del förblev en skön fantasi om en kärleksidyll.
Emellertid synes Fadern vid utarbetandet av Marodören redan ha varit
koncipierad i diktarens fantasi, härpå tyda åtminstone Bartos och
Axels repliker om den förras föräldrar. Eller äro de inskjutna vid
överarbetningen samman med Axel Lundegård i Köpenhamn under
vintern 1887—88. Ty av den femaktiga "Marodören" blev ju
fyr-aktaren "Kamrater" och ett förspel om en akt "Marodörer".
Det är uppenbart att denna femaktare ännu står under inflytande
av det äldre dramat och måhända av den dramatiserade romanen.
Den saknar koncentration i själva byggnaden med den breda
inledningen om hur den föräldralösa Bertha skapar sig en man i den ideelt,
en smula feminint anlagde Axels gestalt. I grund och botten är
man i hela denna komedi ännu i Giftasnovellernas andliga krets.
Den starke mannen, löjtnant Starck (!), representerar det evigt
manliga i samma grad som den stackars Theodors broder löjtnanten
i "Dygdens bön"; doktor Östermarck — inom parentes sagt utan
ringaste släktskap med samma figur i Fadern! — är en variant av
Bore i Röda rummet och hela komediens sanningssägare och
avslöjare; Abel, denna praktfulla representant för det tredje könet är
stigen ned ur Giftasnovellen "Ett dockhem" och själva problemet,
att leva som kamrater skildras och förlöjligas ju upprepade gånger i
novellsamlingen.
Att det i skådespelet går galet beror därpå, att Bertha är en
utpräglad egoist som aldrig hyst någon slags annan känsla för Axel,
innan han visar sig vara starkare än hon. Hjon är en förträfflig
representant för en ytlig kvinnosakskvinna, som när det gäller
kampen om kvinnans rätt ständigt tänker blott på en kvinna, sig själv,
och därför slutar med att bli rå, som i den sista uppgörelsen med
Axel och doktor Östermarck. Axel återigen, som i mångt och mycket
bar sin upphovsmans drag, befriar sig från kvinnoväldet, utvecklar
sig till en hel man, ja blir brutal nog att köra sin kamrat på porten.
Kanske att bifigurerna äro tecknade med större originalitet som
den f jäskige damernas vän Gaga och artisten Abel, grov i munnen
och skenbart optisk, men med en hemlig kärlek för Axel, i grund
och botten en mycket bättre karaktär än den intriganta Bertha.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
