Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1923 - Marcus, Carl David: Strindbergs naturalistiska skådespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERGS NATURALISTISKA SKADESPEL 455
båda två att deras öden flyta ut över det individuellas gränser,
att de äro typer var och en för sitt släkte. Det symboliska är det
tidlösa.
Mot konflikten kunde invändas att doktorns roll i densamma är
väl ömklig. Trots sin tydliga intelligens låter han föra sig bakom
ljuset av Laura. Möjligen har författaren velat framhäva sin åsikt
om att läkekonsten intet förmår. Men än troligare synes det, att
Laura bedårar och hypnotiserar även denne vetenskapens adept.
Kyttmästaren förklarar ju, att Laura rent av kunde hypnotisera
honom så att han varken såg eller hörde, bara lydde.
Härmed är jag inne på det märkliga område, som Erik Hedén i
sin förträffliga Strindbergsbok ägnat ett kapitel åt, ’ ’Hypnotikern’’.
Det är sant, att Strindbergs förkärlek under dessa år för den ena
människans hypnotiska inverkan på den andra noga hänger samman
med tidens medicinska vetenskap och från denna synpunkt kan
betraktas som ett naturalistiskt inslag i hans diktning. Men allt för
långt kommer naturvetenskapen icke i sina förklaringar vad
hypnosen i grunden betyder, och i händerna på en diktare blir
tillämpningen snart nog — mystik. Strindberg betraktade snart hela den
mänskliga samlevnaden som en "Hjärnans kamp" där den starkaste
avgår med segern, och han band samman denna sin åskådning med
de starka intryck han mottog just dessa år av Poes och Hoffmanns
diktningar i mångt och mycket baserade på människors och
hemlighetsfulla makters ingripande i den enskildes öde. Enligt min
uppfattning lägger han redan mot slutet av 80-talet grunden till sin
kris och världsåskådning under den andra stora dramatiska perioden
från år 1898, ehuru jag i detta sammanhang icke kan utföra min
tankegång.
Dramat "Fordringsägare" (1888) visar tydligt nog hur det
hypnotiska temat sysselsätter hans fantasi. Här är åter hjältens
tudelning blottad med all önskvärd tydlighet. Gustav är den starke
mannen, som visserligen en gång varit svag i samlivet med Tekla, men i
rätt tid befriat sig från allt och besitter nog brutalitet för att icke
säga råhet, att hämnas både på Tekla och hennes nye man, ehuru
hon visserligen leker med den möjligheten att även förvandla den
sjuklige Adolf till en stark man. Adolf är nog i vida högre grad än
ryttmästaren en representant för de ärftligt belastade, hypernervösa
ända till hysteriska män, som vimla i tidens litteratur, hos Huysmanns
och Wilde, Ibsen och Dostojevski. Han är i sin viljesvaghet och na-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
