Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1924 - Händelser och spörsmål - Francen, Poincaré och oppositionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 flÄNDELSBR OCH SPÖRSMÅL
Ockupationen av Buhrområdet betecknar klimax av den skadeståndspolitik
som bedrivits sedan maj 1921 och som så starkt vittnat om tron på dolda
omätliga skatter i Tyskland. I ekonomiskt hänseende har denna politik varit
någon slags fantastisk skattsökarpolitik, sprungen som det kunnat förefalla di-"
rekt ur den uppagiterade folkstämningen, ’’que les Boches paienf. Bodierna
måste betala, det är en sats som bitit sig djupare in i folksjälen än man i första
stund vill tro. Men när de ledande och när pressen sett sig tvungna att
över-giva denna tes, ligger den kvar och gror i det allmänna medvetandet. Varför
betala ej tyskarna? Vi ha segrat. Vi kunna tvinga dem. Vi na ockuperat
Ruhr. Vi ha krossat det passiva motståndet. Varför betala ej tyskarna?
Emedan de ej kunna. — Svaret står ännu ej klart för den franska allmänheten.
Men den börjar ana det och ’’segern’’ i Ruhr var den första aningen som nu
bekräftas i hetsiga debatter i kammaren.
Ingen, vare sig han tillhör majoritet eller minoritet, vågar överge sin tro pä
stora tyska skadeståndsbetalningar, eller vågar göra klart för massan att man
ingenting har att vänta från Tyskland. Man kan inrätta sin politik efter
stundens krav men man vågar ej säga ut att detta är framtidsperspektivet: en lång
följd av år under ett olidligt skattetryck och höga levnadsomkostnader. Och
dock är detta absolut ofrånkomligt. Ty om överhuvud något kan komma från
Tyskland är detta så obetydligt att det blott till en mycket ringa dol kan lätta
Frankrikes bördor.
Kulisserna till de val som om några månader skola draga över den franska
scenen stå alltså klara och rollerna äro snart fördelade. Det var Millerand, som
19lÖ samlade nationella blocket, när Clemenceau dragit sig tillbaka. Skall det
denna gång bli Poincaré? Det kunde en tid synas som om Poincaré skulle svika
sina anhängare och kasta sig ut i valstriden som vänsterns man. Det förefaller
ej längre troligt. Genom sina finansiella förslag har han blivit en föga
eftersträvansvärd ledare, och vänstern, som kan dra ut i valstriden utan några
betungande skatter på sitt samvete, önskar säkerligen ej uppoffra denna förmån
för att samlas kring Poincaré. Man väntar att valen skola gå i vänsterns tecken.
Det blir de radikala, radikal-socialisterna, socialisterna och kommunister som
komma att ligga över. Mycket talar därför. Intet av dessa partier har
Ruhrsegern, de ökade skatterna eller de dyra levnadsomkostnadenia på sina debetsidor.
De ha visserligen ej så mycket på sina kreditsidor heller. Men dessa kunna ju
alltid fyllas ut under valkampanjen. Dessutom ha de radikala och socialisterna
beslutat att samarbeta vid valen i de distrikt där ett samgående mellan dem kan
tänkas betyda nederlag för nationella blocket. På liknande sätt vilja
socialdemokraterna samarbeta med kommunisterna framför allt i valkretsarna i Norra
Frankrikes industridistrikt. Men kommunistenia ha med stora låter uppställt
sina av Moskva dikterade villkor för ett samgående, vilka socialdemokraterna
utan tvekan avvisat. Huruvida kommunisterna trots sin misslyckade
’’enhets-. fronts V’ diktamen ändock skall rösta med socialdemokraterna i de olika
distrikten är ovisst. Den beslutade samverkan mellan de radikala och
socialdemokraterna är dock så vida ej något alldeles oförutsett inträffar en garanti för
vänsterns seger. Men segern löser ej Frankrikes problem. En gång vid makten
har vänstern att möta en situation svårare än den nationella blocket någonsin
stått inför under de gångna fredsåren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
