Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1924 - Jacobsson, Malte: Massan och den enskilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
massan och den enskilde 169
Det som nu sagts om den oorganiserade massan gäller i högre grad
ju kulturellt lägre dé stå som samlas kring ett objekt och gripas av
en gemensam känsla. Massans omedelbara återverkan på de
enskildes känsloliv blir särdeles intensiv om dessa icke ha ett starkt
utvecklat personlighetsmedvetande och fostrats att på egen hand och
efter kritiskt övervägande skapa sig en mening. Ingenting är
nämligen lättare och bekvämare än att ge sig hän åt den kollektiva
stamningen. Man säger, att en massa verkar inficierande på de
utomstående. ’’Att komma in i en massa är som att komma in i en
kolera-smittad by, man riskerar att bli smittad.’’^) Det behövs ett starkt
självständighetsbehov för att hålla stånd gentemot de mångas
mening och de mångas känsla och värderingar. De stora massorna äro
därvid mera påfrestande än de mindre. Det veta t. ex. politiker väl.
Ett massmöte med 5,000 deltagare är ur agitationssynpunkt väl sä
värdefullt som 5 möten för 1,000 deltagare å vart.^) Deltagarna i
massmötet höra kanske mindre av det som säges, det påverkar
mindre deras förstånd, m-en så mycket mer deras känsla. De
’’knu-ses’’ av mängden.
I en primitiv kultur härja följaktligen massrörelserna intensivast,
där äro medlemmarna genom uppfostran och sed av samma mening
i snart sagt alla livets frågor från de högsta till de obetydligaste.®)
En avvikande mening uppfattas som något upprörande, som en
kränkning av gruppen; om också en särmening dyker upp, har den
dock svårt att göra sig gällande; under trycket av massans ogillande
falla opponentema gärna till föga. Från Fredrik Pmsches
skildringar av den tidigare medeltiden må anföras ett intressant exempel.
Nordlänningarna ville ha sitt eget helgon och fann ett lämpligt
sådant i Jon, deras förste biskop. Hans ben blev uppgrävda och
alltinget beslöt en särskild mässdag för den helige Jon. Det fanns
emellertid folk, som tyckte, att man kunde haft nog med de andra
Conway, a. a. s. 39.
’) Se Conway, a. a. s. 73.
Westermarck anför en uppgift om kannibalerna på Marquesasöarna:
’’Bland dem tycktes det knappt i en enda fråga finnas någon som helst
meningsskiljaktighet... De visade denna enstämmighet i varje livets handling,
allt gjordes i samråd," Moralens uppkomst och utveckling. Stockholm 1916
S. 115.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
