Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1924 - Ström, Tua: Ekonomisk historieuppfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de höllo spinnhuskväll i Hasensprungs gillestuga och bokstavligen
slängde klackarna i taket. Medan de sjöngo årets slagdänga,
grovkornig som vår tids kasernpoesi.
Hasensprungs gillestuga — vilket myller av figurer och ansikten!
En och annan detalj i marknadsskildringen kan nog förefalla icke
helt organiskt invuxen i helheten. Men när det gäller att teckna
en figur, summariskt med ett par raska drag eller mera genomfört,
förnekar sig icke författarens människokunskap och gestaltskapandé
fantasi. Teckningen bär alltid prägel av liv och sanning. Hur
kärvt sympatisk han är, den gamle fulingen och råbarkade sällen
Erik Johansson Vasa på Rydboholm, en ilsken, rödskäggig rospigg,
närig som sitt släkte än i dag! Eller sonen, Gustaf Eriksson,
skarpögd och vaken och praktisk! Han är minsann ingen vek svärmare,
fast han när hjältedrömmar, född med segerhuva som han är! Där
han sitter i gillestugan, får han plötsligt syn på att tjänstekvinnan,
som flått ålen, kastar skinnet på elden. ”Satans käring!” morrar
han för sig själv. ”Ålskinn som är oöverträffliga att sno rep av!”
Han har just den rätta ekonomiska instinkten, som lider av att se
något förfaras, om för andra eller honom själv, det kvittar lika. Det
är ett drag, som låter ana den blivande landsfadern, han som icke
bara låg i process om hemman för egen räkning, utan också som
en gårdvar värnade om rikets bästa. Maktlysten är han också, kraft
att slå till en ovän har han, men han har också i motsats till sin far
självtukt: han kan också vänta att slå och bida sin tid. En ung
örn bland fiskgjusar! Bilden kom osökt ur en nyss läst djurbok,
Vildmarkens adel — vilken samling praktfulla rovdjur de voro, den
svenska adelns anfäder och -mödrar! Inte för inte bära många
av dem rovdjurs klor och tänder i namnet och vapnet.
Nå, invändes, varje tids människor måste rättvisligen dömas med
sin tids mått. Stark och slug och skrupelfri måste en primitivare
tids människa vara för att lyckas i den hårda kampen för tillvaron.
Ja, men hur sällan förekommer icke det, att historieskildraren ger
sina figurer till bakgrund den dagsljusbelysta verkligheten, som
förlänar epiteten god, ärlig, ridderlig etc. en helt annan valör än den
modernt humanitära. Månsson brukar också dessa uttryck om sina
adelsmän, men sammanhanget gör, att man icke tar miste om deras
mera nietzscheanska betydelse av härskaregenskaper.
Det är ett betydligt mått av kunskaper, flit och noggrannhet, som
nedlagts vid arkivforskningen för denna bok, där alla sakuppgifter
präglas av historisk fakticitet. Redan det är i och för sig en
imponerande bragd av en icke fackman inom historisk släktforskning
att kunna som Månsson hantera det sammanflätade grenverket av
adelns olika stamträd. Dock — aldrig så stora kunskaper och energi
vore icke tillfyllest att göra boken till vad den är. Förmer är den
levande ande av sin egen originella och starka personlighet,
författaren förmått ingjuta i gestalter och händelser. Det bådar gott för
den dramatiska spänningen i följande volym. Med vilken hånfull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
