Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1924 - Wicksell, Knut: Befolkningsfrågans nuvarande läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 knut wicj5sell
män. Vårt ideal borde dock hellre vara: maka, mor och älskarinna
i en och samma kvinnas person, och detta kan realiseras, men endast
genom frivillig sterilitet i all den utsträckning som kräves.
IV.
]\Ian drives då ovillkorligen till att göra sig den frågan, om icke
ett absolut frivilligt föräldraskap skulle kunna garanteras, med
andra ord, om det icke inom vissa gränser borde tillåtas att genom
åtgärder efter grossessens inträdande avhjälpa vad som brister i de
förebyggande åtgärdernas tillförlitlighet.
Detta är helt visst en i hog grad ömtålig fråga, och för min del
har jag först vid framskridna år kunnat övervinna de betänkligiheter,
som redan sakens egen natur och än mer en nedärvd tradition
uppresa mot den. Hur denna tradition uppkommit och rotfästat sig, är
ett ytterst intressant spörsmål, som dock skulle kräva andra
krafter än mina för ett rätt besvarande. Att såväl fosterfördrivning
som utsättande av spädbarn d forntiden voro ytterst vanliga även
bland relativt högt civiliserade folk är otvivelaktigt. Män såsom
Plato och Aristoteles förordade dessa åtgärder i
befolkningsregle-rande syiist. Å andra sidan kan man väl lika litet ’betvivla att båda
åtgärderna, men i all synnerhet den sista, alltid måste ha förefallit
motbjudande för den mänskliga känslan, och att de endast tolererats
såsom en nödfallsutväg i valet mellan två onda ting. I den mån nu
av olika anledningar befolkningsfrågan förlorades ur sikte och
sederna på samma gång humaniserades, torde denna naturliga motvilja
allt starkare gjort sig gällande: bland senantikens filosofer och
skriftställare möta vi ofta angrepp på fosterfördrivningenjs folksed,
t. o. m. en så föga moraliskt sträng författare som Ovidius ägnar
den en straffsång (Amores II, 18) — ehuru denna av slutet att döma
knappt tyckes ha varit fullt allvarligt menad. De första kristna
synes emellertid ännu icke ha tagit ställning till frågan. I annat
fall kan man knappast fatta, att icke nya testamentet skulle ha
innehållit ett uttryckligt förbud mot dessa saker lika väl som det
innehåller förbud mot äktenskapsskilsmässa. Härav finnes dock intet
spår. När författaren till Eomar-brevet vill angripa sedeslösheten
i Rom, talar han blott om onaturliga laster, men icke ett ord om den
dock så ytterst vanliga fosterfördrivningen. Och när författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
