Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1924 - Blomberg, Erik: En reaktionär författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gör han sig onödigt lekmannabesvär. Det går inte att reformera
kyrkan lika litet som att väcka liv i en mumie. Låt därför de döda
begrava sina döda!
Tidens religion borde väl främst vara kärlekens. Oljelunds
kristendom bjuder honom visserligen att älska människorna, men — som
han själv säger— ”med kärleksfullt knutna nävar”. Knytnävsslag
vina också tätt i hans böcker, i den senaste utdelade med en sådan
råhet, att de säkert skulle kosta en professionell boxare yrkestiteln.
Sådan ter sig alltså förf:s kristendom i praktiken. Man kan uppröras
över moderna samhälleföreteelser — och många äro innerligt
osympatiska — men då man anfaller, bör man vara lojal och saklig och inte
låta sin kritik dikteras av rent personliga motiv, som Oljelund i
”Svenska brev”. Den satiriska farten kan inte heller dölja förf:s
reaktionära och i grunden verklighetsfrämmande samhällssyn, lika litet
som hans publikfrieri och journalistiska ytlighet. Anfallet mot den
yngre svenska konsten, vilken betecknas som ren humbug, vittnar om
en sällspord trubbighet och obildning. Föraktet för de politiska
partierna är likaledes en tidsenlig pose. Hur tror emellertid förf.,
att ett klassamhälle med diametralt motsatta idéer och intressen
skall kunna lösa sina politiska problem annat än genom kämpande
partier. Det hör naturligtvis till de frågor, som han kastar bakom
sin rygg. Och dit höra egentligen alla moderna problem, som
fordra tankemöda, och proportionssinne. Oljelunds
samhällsuppfattning har samma psykologiska ursprung som hans religiositet. Hans
ställning till tillvaron är den jaguppfylldes känslorus. I ljuset av
en stark känsla måste hela livet ses — och förklaras. Vilken känsla
— det är inte huvudsaken, bara den skänker ett ljus, som upplöser
det gnagande tvivlet och de besvärliga tankarna, en tro som frälsar.
Ungsocialisten var lika ”frälst” som den kristne förkunnaren. Bådas
världsbild är lika fastlåst, grov och förenklad, den revolutionära
dogmen är bara utbytt mot den lutherska dogmen. I båda fallen —
individualistens flykt från det sociala livets krav på ödmjukt arbete
tillsammans med andra, för andra. Och i detta är Oljelund typisk,
i detta ligger hans betydelse, här representerar han en massa och
det desperata i hans reaktion uppmanar till motstånd.
Det är sant, att något av det bästa i tiden är den enskilda
människans strävan mot fördjupning, mot inre stillhet, innerlighet. Men
denna inåtvändhet, som är nödvändig efter all bullrande
utåtvändhet, förlorar sitt moraliska värde, själva den ärliga hållningen mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
