Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1924 - Kautsky, Karl: Internationalens öden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 KAEL kautsky
Lika litet som Englands organiserade proletärer kunnat hålla sig
borta från de oorganiserade massorna i det egna landet, kunde de
nu avspärra sig från proletärerna i andra länder, oeh fingo åter mer
idégemenskap och mer intressegemenskap med dessa. Till och med
de styrande i England ibegrepo vid sekelskiftet, att ingen nation
längre kan hävda sig under fullständig isolering, om denna är än så
’’lysande’’. Av denna insikt följer för en borgerlig regering
slutandet av en allians till motvikt mot en annan allians, vilket skall trygga
freden och förbereder kriget. För ett arbetareparti kan uppgivandet
av isoleringen blott ha en följd: inträde i förtbundet av alla länders
proletärer. På så sätt växte nu också åter det internationella
in-tresset i England.
Men å andra sidan ägde också på kontinenten ett närmande rum
mot det engelska tänkesättet.
De marxistiskt skolade revolutionärerna hade sett slutmålet för
sin strävan i den riktiga, genom den ekonomiska utvecklingen
angivna riktningen. Men de hade sett det för nära. Vi hade väntat
revolutionen tidigare. Raskt gingo vi framåt, och likväl ville den
inte komma. Detta ledde ännu inte till ett uppgivande av slutmålet,
men väl till att man började förlägga dess kommande till ett
oberäkneligt fjärran.
Därtill kom att med partiets och fackföreningarnas såväl som
kooperationens växande makt tilltog omfånget av det vardagliga
arbetet oerhört, så att för många medlemmar fylldes hela deras tid med
ögonblickets strider, ja, med dess förvaltningsarbete. För tankarna
på den avlägsnare framtiden blev ingen tid över.
Militärmonarkins byråkratisk-militära undertryckningsmaskineri,
som förut befrämjat revolutionära idéer, verkade nu genom sitt
fortsatta bestående till stor del i motsatt riktning. Ju mer partiet och
fackorganisationerna vuxo, desto närmare kom den tid, då ett
ytterligare makttillskott blev oförenligt med militärmonarkin: då denna
måste taga upp striden på liv och död med oss.
Vi hade all anledning att uppskjuta denna avgörande drabbning
så länge, tills vi blivit starka nog att kämpa den till seger. Detta
var kärnan i den sista artikel, som Engels offentliggjorde, det
*be-römda företalet till Marx’s "Klasstriderna i Frankrike". Detta var
orsaken till att Bebel under sina sista år, liksom vid samma tid jag
själv råkade i konflikt med våra vänner Rosa Luxemburg, Karl
Liebknecht och Ledebour jämte deras dåvarande följesven Lensch,
då de strävade efter att påskynda den avgörande kamipen.
Men mången gick längre än till ett blott uppskjutande av
avgörandet. Mången var ängslig för denna kamp överhuvudtaget, och sökte
sin tillflykt i lockande illusioner om en så omärklig urholkning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
