Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1924 - Lundstedt, Vilhelm: Sken eller verklighet i fredspolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344 VILHELM LUNIXSTEDT
Att på detta -sätt ’sila mygg och svälja kameler vore icke möjligt,
om man icke med allt sitt folkrättsprat befunne sig på den rena
fantasiens område, vilket som bekant låter anpassa sig efter vilka
krystade konstruktioner som helst. Vidare. Tyskarnas genommarsch i
Belgien skulle vara ett brott mot folkrätten, men deras anfall mot
Frankrike skulle icke strida emot folkrätten! I förra fallet anses
det ingalunda vara genommarschens blodighet, som konstituerade
folkrättsbrottet, utan dess stridighet mot internationellt fördrag.
Icke ett skott skulle ha behövt lossas och likväl folkrättsbrottet vara
begånget. Men ett det mest godtyckliga anfall mot annan stat —
därmed vare intet yttrat därom, huruvida Tysklands anfall hade
denna karaktär — i medvetandet om att det skulle kunna komma en
hel världsdel att översköljas av människoblod, det skulle icke beröra
folkrätten! Också om det skulle varit psykologiskt möjligt för
folkrättslärarna att före detta krig känna sig såsom representanter for
en vetenskap, som hävdade existensen av en sådan absurd
rättsordning, så är det säkerligen ett försvinnande fåtal, som numera skulle
själsligen mäkta med att vetenskapligt intressera sig för någonting
så i eminent mening torftigt. Nu förmodar jag, att prof. Undén
här skulle vilja försvara sig med, att han lika litet som någon annan
kunde hjälpa, att "folkrätten’’ ännu vore så litet utvecklad, att den
icke innehölle regler, vilka krävde exempelvis, att ett land icke finge
anfalla ett annat. Sådant försvar är emellertid ohållbart av den
anledning, att antagandet av dylika folkrättsregler på intet sätt vore
mindre godtyckligt än antagandet av vad Undén vill hävda såsom
folkrätt. Och härmed är jag just inne på den punkt, där Undéns
väsentligaste misstag ligger. Det kan nämligen visas, att
förutsättningarna för antagandet att Undéns folkrättsregler med logisk
nöd-vändighet leda till antagandet också av en regel om anfallskrigets
stridighet mot folkrätten — därest nu icke sådant krig just hade till
syfte att hävda folkrätten.
Tag nu ett fördrag mellan två eller flera stater, som skall
"konstituera’’ dessa "erkända" ömsesidiga skyldigheter och rättigheter dem
emellan. Varå skall nu denna rättsliga karaktär grunda sig?
Svarar man: på fördraget, så reser sig ju ögonblickligen ett nytt
spörsmål : vad är det, som giver fördraget denna kraft ? Svarar man
härpå : de fördragsslutande parternas överensstämmande viljor, så rör
man sig — i brist på närmare förklaring av grunden till denna
viljornas utomordentliga kraft — i en cirkel. Statsrepresentanterna
kunna ej vara så dumma, att de med sitt fördrag vilja stifta
rättigheter och plikter, om de icke tro sig veta, att fördraget verkligen
får sådan effekt. Därmed förutsattes denna vara förbunden med
fördraget. Om en person håller ett skjutvapen i sin hand, så kan
han icke med detta vapen vilja skjuta en annan, om han icke vet
om, att det är ett skjutvapen, och sålunda icke känner till
förbindelsen mellan trycket på hanen och skottet. Alltså återstår frågan:
hur kunna staterna genom sina överensstämmande viljor, sitt för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
