Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1924 - Lundstedt, Vilhelm: Sken eller verklighet i fredspolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKEN KLLEE VESKLIQHET I FKEDSPOLITIKEN 343
än syftet att hävda landets rättigheter, visar ju, att det här icke rör
sig om annat än motsatsen till rätten, nämligm våldsmakten. Vad
det gäller är därför just att arbeta för ett världssamhälle, där
staterna för hävdande av vissa rättigheter lika litet äro vapenrustade,
som individerna inom staten behöva beväpna sig för att komma i
åtnjutande av sina rättigheter.
Undéns både i det nu behandlade uttalandet och å andra ställen i
uppsatsen uttryckta förvåning — över att jag synes slå tillhopa på
visst sätt "erkända’’ folkrättsregkr och den populära agitationens
’’rättskrav’’ — borde nu vara hävd. Då jag visat, att det
begränsade område, som folkrättsmännen enligt Undén finna rättsligt
kvalificerat, icke kan ha med annan rätt än nävrätten att skaffa, så
fanns ju ingen anledning att särskilt undantaga sådant, som icke ens
folkrättsmännen tillerkänna rättskaraktär. "Emellertid tyder nu den
av Undén gjorde distinktionen på, att han icke är fullt inne i
folkrättsmystikens labyrinter. Han utvecklar saken närmare bl. a.
sålunda:
"Lundstedts sammanslagning av folkrättssatser i hävdvunnen mening och
varjehanda moraliska postulat eller naturrättsliga idéer, som icke av någon
räknas till folkrätt, framgår av vad han yttrar om fredstraktaterna. Jag tror
inte, att någon folkrättsman på allvar menar, att dessa fredstraktater bygga
på någon folkrättslig grund. Det finns inga folkrättssatser, som reglera
segrarens ställning till den besegrade. Alltså befinner sig Lundstedt otvivelaktigt,
utan att han tycks ana det, i sällskap med så gott som alla
folkrättsvetenskapens idkare, när han säger, att även en hur mycket som helst modifierad
Ver-saillesfred ligger utanför rättens råmärken. Och i Versailles-traktatens text
motiveras t. ex. Elsass-Lothringens återställande till Frankrike därmed, att
Tyskland hade moralisk skyldighet att gottgöra den oförrätt, som begicks mot
Frankrike 1871. Jag yttrar mig ej om denna motiverings art på annat sätt,
än att här tydligen ej ifrågasättes tillämpning av någon folkrättsregel."
Detta citat bör kompletteras med strax efteråt meddelat påstående,
att ett anfallskrig icke kan sägas vara "förenligt eller oförenligt med
folkrätten, om ej något särskilt fördrag härom existerar".
Sålunda; prof. Undén menar, att allt detta oavbrutet under tio
år förda, högljudda tal om Tysklands skuld till kriget, om dess
kränkande av rätten genom understödjande av Österrikes offensivplaner
och genom eget anfall och om alla dessa krav mot Tyskland till
sonande av dess skuld till kriget, att allt detta, såvitt de
folkrätts-lärda därtill medverkat, icke varit annat än det rena hyckleriet! Att
det här blott vore fråga om moralisk och icke rättslig skuld
veder-lägges ju omedelbart därav, att just med skulden förbindas dessa
högst materiella skadeståndsreaktioner. Jag återkommer emellertid
till denna fråga. Först skall jag med ett par exempel belysa arten
av den folkrätt, som Undén vill hävda. Handlingar av
Sarajevomordets typ eller sådana som det Korfuaffären föranledande
politiska mordet skola uppenbarligen, också enligt Undén, vara stridande
mot folkrätten. Men om ett land inkastar sina truppmassor i ett
annat land för att medelst nedslaktning av tusenden och åter
tusen-den annektera detsamma, så är detta intet brott emot folkrätten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
