Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1924 - Lundstedt, Vilhelm: Sken eller verklighet i fredspolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346 VILHELM LUNIXSTEDT
folkrättens grundtanke manifesteras!! Såväl Frankrikes
suveränitetsrätt som den speciella ’’folksuveräniteten’’ i Elsass-Lothringen
hade kränkts. Detta är orätten, brottet mot eller olydnaden mot
folkrätten, som skapar moralisk förpliktelse att giva satisfaktion. En
jurist bör icke låta förvilla sig av inskjutandet av ordet "moralisk
skyldighet". Ty sådant inskjutande är typiskt för hela den
härskande rättsäskådningen, som tror sig i rättsmedvetandets mening
kunna moraliskt rättfärdiga rättsreglerna och deras tillämpning.
Hur kan man inom staten giva sig till att straffa brottslingen?
frågar man. Jo, geilom sitt brott, svaras det, har han handlat
rättsstri-digt, d. v. s. varit olydig mot rättsordningen och sålunda åsidosatt
sin rättsliga plikt. Denna pliktvidrighet gör honom moraliskt
skyldig att underkasta sig strafflidandet. Sådan är den rådande
åskådningen. Riktigheten i Undéns resonemang förutsätter, att icke heller
det inomstatliga straffet hade rättslig utan blott moralisk karaktär.
Därefter böra prof. Undéns nu behandlade uttalanden betraktas i
belysning av Versailles-traktatens 231 art. Amerika, England,
Frankrike etc. f örklara här och Tyskland erkänner, att Tyskland och
dess allierade äro ansvariga såsom anstiftare (Urheber) till alla
förluster och skador, som de förra lidit genom det dem i följd av de
se-nares angrepp påtvungna kriget. Vem mer än prof. Undén skulle
vilja bestrida, att meningen med denna artikel är att på blodigaste
allvar fastställa den folkrättsliga grunden för Tysklands skyldighet
till "Wiedergutanachung" av förluster och skador? Har man icke
förr förstått det, så borde man i dessa dagar av åtskilliga officiella
uttalanden kunna förmås till insikt om, vilken oerhörd för att icke
säga ödesdiger vikt man å ömse sidor fäster vid denna fråga om
skulden till kriget. Emot ett försök att hävda, att fråga endast vore
om moralisk skuld och att sålunda folkrätten ej kan därav beröras,
är först att ånyo erinra om, att rättsvetenskapen allmänt hävdar, att
rättsliga reaktioner, såsom både straff och skadestånd, äro att
motivera med persons moraliska skyldighet att underkasta sig dem.
Men vidare tillåter jag mig framställa den frågan: vari skulle denna
Tysklands moraliskt skuld ha bestått, om icke däri att det rest sig
mot folkens högsta rättigheter, att det kränkt folkrätten?
Naturligtvis går det icke att hävda, att det enligt härskande åskådning blott
skulle finnas en moralisk ordning — av icke-rättslig karaktär alltså
— mellan folken, som förbjöde anfallskrig. Ty detta skulle ju
innebära, att statssuveräniteten — själva folkrättspelaren, ja all rätts
grundval enligt nutida rättsdogmatik — skulle ha blott moralisk och
icke rättslig betydelse. — Icke heller bör i detta sammanhang
förbigås traktatens 227 art., enligt vilken exkejsaren ställes under
offentligt åtal bl. a. för "grövsta kränkning av den internationella
moralen". Detta vore ju oförklarligt, om icke sådan kränkning
betraktades såsom ett brott mot folkrätten.
Mot bakgrunden av vad som nu framhävts, bör man betrakta
Undéns uttalande^ att det icke finns några "folkrättssatser, som reglera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
