Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1924 - Lundstedt, Vilhelm: Sken eller verklighet i fredspolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKEN KLLEE VESKLIQHET I FKEDSPOLITIKEN 347
segrarens ställning till den besegrade’’. Naturligtvis ieke. Den t)lott i
folkfantasien givna, av rättsvetenskapen omhuldade ’’folkrätten"
kan ju icke utplåna det faktum, att det, trots allt, ieke är rätten
utan övermakten, som, när det gäller, fäller utslaget. Nåväl, om nu
vid kollision mellan två makter den "orätta", den som enligt
folk-rättsvetenskapen "kränkt folkrätten", segrar, då kan ju ieke ens
något som helst sken uppehållas, att det är "rätten", som är
normerande. I detta avseende är Versailles-traktaten om avträdeisen av
Elsass synnerligen instruktiv. Där får man veta, att vid 1871 års
fredslut hade segraren orätten på sin sida, vadan det fredsfördraget
icke kunde vila på rättens grund. Segrarens då begångna orätt borde
i stället nu 1919 gottgöras, ett krav som reser sig och även realiseras,
eftersom rollfördelningen mellan parterna icke längre lägger hinder
i vägen: den år 1871 rättskränkte förenar dr 1919 sin alltjämt
fortlevande ’’rättstnakt^’ till Elsass med segrarens makt, — I
Versailles-traktaten anses emellertid segraren vara den "kränkta" parten icke
blott för 1871 års skull utan även såsom den anfallne i världskriget.
Han har alltså "rätten" på sin sida, och därför — d. v. s. enär
övermakt och rättsmakt denna gång äro identiska — fotas ocl^å, såsom
vi sett, denna traktat på "rättens" grund. Jag kan icke finna någon
mening i att gentemot min framställning betona frånvaron av ’
’folkrättssatser, som reglera segrarens ställning till den besegrade".
Denna frånvaro beror ju endast på att verkligheten här gör sig
alltför hrutält påmint för att kunna förvanskas genom de rättsliga
fantasterier, som jag påtalar.
Undén fortsätter emellertid på följande sätt:
’’Även exemplet med Euhrockupationen är förfelat. Frankrike hävdade sin
rätt att ockupera Ruhr med åberopande av en paragraf i Versailles-traktaten,
som handlar om repressalier, vilka av Tyskland godtagas. Sålunda var det fråga
om tolkningen av ett avtal, icke om något härledande av en ockupationsrätt ur
några slags allmänna principer.’’
Härmed inslås öppna dörrar. Läser man s. 41 f. i min skrift, så
finner man att enligt min mening felet, såvitt avser
Ruhrockupationen, ligger däri, att Frankrike velat försvara sig därmed, att landet
"endast i egenskap av borgenär fullföljde sina fordringsrätter mot
en kontraktsstridig och försumlig gäldenär". Dylikt försvar har jag,
utan att dock yttra mig om det försvarade handlingssättet, betecknat
som det rena skojet. Måste man icke medgiva, att beteckningen är
riktig? Av vad jag förut yttrat framgår ju, att det är logiskt
uteslutet att bygga rättigheter på ett statsfördrag såsom sådant, ännu
mindre på ett, där parten med överväldigande övermakt tvungits till
sina "utfästelser".
Vad mitt exempel om Korfuaffären angår, synes Undén vilja knyta
för en full säck med skäl emot mig. Öppnar han den blott, skall jag
icke undandraga mig en granskning av innehållet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
