Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1924 - Carleson, C. N.: Excesser i revolutioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EXCESSfiB I ÄEVOtiUTIONEE 359
i den tredje konservativ-moderata republiken motsvarade sannolikt
ungefär vad den franska nationen behövde av en revolutions rekvisita.
Ingen genomsnittsborgare vill nu påstå att en Gambettas aktion, att
det republikanska ingreppet i detta ett folks nödläge mitt under
brinnande krig var någon "excess", någon oförlåtlig kränkning av
’ laglighet" — tvärtom vore han sannolikt villig att prisa en i rätta
stunden uppflammande handlingskraft. Men lika visst skulle hans
omdöme utfalla i rakt motsatt riktning vid betraktelser över den
konsekvens, som Paris’ befolkning drog av republikens utropande,
av belägringens lidanden, av farorna för det nya statsskicket och av
en motbjudande, påtvungen våldsfred, den konsekvens, som i
historien bär namnet Pariskommunen. I den meningen, men långt ifrån
klandervärd, var då Pariskommunen en "excess", att den
överskred vad den ofantliga majoriteten av nationen, denna majoritets
passiva och aktiva element, vad de utslagsgivande samhällsklasserna
voro materiellt och intellektuellt i stånd att tillägna sig, fatta och
gilla som en nödvändig omgestaltning. De övriga "excesserna"
— "excesser" i ordets vulgära bemärkelse — som gav den bittra
kampen dennas dramatiska akter och scener, synas däremot ha
fördelat sig tämligen flamnt mellan de stridande parterna.
Lejonparten av dem presterades otvivelaktigt av liberalen från
Orléans-monarkiens dagar, kompromissrepublikanen Thiers’ och hans
generalers galna soldateska, av en revolutions-vettskrämd och
hämndlysten bourgeoisi, vars politiska och sociala mentalitet ännu visade
sig oförsvagad i Dreyfuskrisens prövotid för tjugufem år sedan, en
mentalitet, som världskriget gav ny näring och som säkerligen
fortlever i det nuvarande Frankrikes högerpartier.
Versaillestruppernas framfart i maj 1871, jämförlig med, om ej
överträffande Cavaignacs blodsdåd under slutakten i 1848 års
revolution, bildar ett led i det vita skräckväldets annaler, i
kontrarevolutioners historia. Denna framfart var en excess i ordets mest
be-greppsklara bemärkelse.
Det är då rätt sällsamt att iakttaga, hurusom borgerlig
historieskrivning, eljest rätt homogen i sin dom över "röda" excesser,
betänkligt klyver sig i sina omdömen om den "vita" terrorn. Så
förargligt det än kan låta använder jag med full avsikt och på goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
