Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1924 - Vessby, Hadar: Finländska nationalitetsproblem i nordisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finländska nationalltetspeoblbm i noedisk belysnlna 491
svenskspråkiga finländarna äro ense med de finskspråkiga, när d^ssa
senare hävda att de förra äro genomträngda av det finska
statsmedvetandet, följer därav ingalunda att finlandssvenskarna vilja uppge
sitt språk och kulturarv, sin nationella särprägel.
Både finnar och svenskar ha framhävt det sociala inslaget i
språk-och nationalitetsstriden. Den nationella motsättningen är äldre än
den sociala klasskampen, men vid den tidpunkten, då den nationella
motsättningen först tog sig uttryck i ett medvetet hävdande av de
båda nationaliteterna, voro de flesta tjänstemän och överordnade
svenskar. Om en finne skulle nå en högre samhällsställning måste
han, möjligen frånsett inom kyrkan, undergå en fullständig eller
partiell försvenskning. Från finländskt håll har sagts, att överklass
och svensk senare i finskt medvetande blir ett begrepp, nämligen de
svenska herrarna, fast tidigare tonvikten låg på herrarna, senare på
svenska. Detta citat förenklar helt visst utvecklingsgången. Dock
måste man vid bedömande i allmänhet av de nu rådande
förhållandena i Finland hålla i minnet, att därute finnes en dubbel
motsättning : en nationell — mellan svenskar och finnar — och en social —
mellan överklass och underklass, ’ Vita^’ och ’’röda’’. Detta är
ödesdigert, ty spänningen mellan vita och röda är mycket stor.
Faktum står kvar: nationalitetsstriden pågår den dag i dag.
Mången har fått en trollrispa i ögat och ser tingen i färgat ljus.
Frukta inte finnarna t. o. m. rikssvenska vetenskapsmän? De
glömma visst, att sådana inneha lärosäten både i Danmark och Norge,
utan att därför varken danskar eller norrmän däri se någon fara
för sin kultur eller nationalitet.
Nationalitetsstriden kan nog karakteriseras som hätsk, och
hätskheten förklaras bl. a. därav, att finlandssvenskarna inte godvilligt
avstått något till finnarna. Dessa ha tidigare måst kämpa sig fram
steg för steg. En naturlig följd härav har blivit en antipatisk
stämning mot de tidigare i landet rådande svenskarna, men även en viss
osäkerhetskänsla hos många finnar, en känsla av kulturellt
uppkom-lingskap. Man har ännu i sen tid fruktat kulturellt förtryck från
svenskarnas sida. Endast för något år sedan frågade en finsk
akademiker en finlandssvensk kollega, om det verkligen vore dennes
uppriktiga mening, att den finska kulturen inte vore hotad av den
svenska.
Detta förefaller en rikssvensk hart när otroligt. Han behöver
dock endast erinra sig, att finska språket först 1863 blev erkänt som
riksspråk och först 1902 fullt jämställt med svenskan, för att finna
det mindre märkligt, i synnerhet som den svenska
ämbetsmannaklas-sen i proportion till folkstockens storlek ännu är betydligt
överlägsen den finska. Men när en bildad man kan hysa en sädan
uppfattning, vad kan man då inte vänta av obildade, som inte kunna
läsa svenska och dömas att vara i okunnighet om svenskamas
synpunkter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
