Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, juni 1925 - Kautsky, Karl: Det ryska oktoberexperimentets lärdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och vidare säger Engels:
”För det andra, har upproret väl en gång brutit ut, handlar man
med största bestämdhet och griper till offensiven.”
Det är ännu i dag en fullständigt oangripbar grundsats, som
emellertid helt naturligt gäller först sedan ”upproret väl en gång
brutit ut”. Men därom nämner Trotskij ingenting i sin bok.
”Upprorets konst” är för honom snarare konsten att trumma fram
ett uppror. Därom nämner Engels åter ingenting. Denne behandlar
frågan, hur man skall förhålla sig under upproret, i sammanhang
med de tyska revolterna 1849, som alla utbröto spontant,
framkallades av förhållandena, av reaktionens hot mot riksförfattningen
och nationalförsamlingen, eller, för att tala med Trotskij, av
”parlamentarisk kretinism”. Alla försvarare av nationalförsamlingen höllo
vid detta tillfälle ihop, Engels anslöt sig till de badiska
småborgerliga demokraternas uppror, blev alltså för att använda bolsjevikisk
fraseologi en ”bourgeoisins lakej”.
Men Trotskij undersöker inte blott konsten att iscensätta uppror,
det är också ett mycket egendomligt uppror, vars konst han därvid
utvecklar. Det är inte ett uppror mot kontrarevolutionen, i vilket
alla revolutionens förfäktare samverka, utan ett uppror mot de andra
revolutionärerna, som skola slås ned, emedan de inte vilja låta sig
kommenderas av Lenin och Trotskij.
Ett deltagande i ett sådant uppror skulle Engels avböjt med harm
— och Marx inte mindre. De säga ju i Kommunistiska manifestet:
”Kommunisterna bilda inte något särskilt parti gentemot de andra
arbetarpartierna.”
De voro bestämda motståndare till sektbildning inom det stora
klassparti, som de eftersträvade. De sågo i sekterismen ett tecken
till omognad hos arbetarrörelsen.
Lenin och Trotskij ha inte blott upphöjt detta tecken till
omognad hos sin rörelse till sin viktigaste princip, och gjort bolsjevismen
till den intolerantaste av alla sekter. De ha gått längre än någonsin
den omognaste socialistiska sekt: de ha propagerat och iscensatt sin
sekts väpnade uppror mot alla andra arbetarpartier. Trotskij
avslöjar själv att det skedde först efter motstånd av en avsevärd del
av hans egna anhängare, som med rätta hade betänksamheter mot
ett sådant borgarkrig, så länge de inte själva fingo smaka maktens
sötma. Den som utövar konsten i ett sådant uppror kan på intet
sätt åberopa Engels eller Marx. En sådan revolt kunde också aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
