Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, augusti 1925 - Ossiannilsson, K. G.: Den eviga författarrätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
K. G. OSSIANNILSSOJST
övertaga hans egendom som sitt arv. I alla händelser måste, som
sagt, denna sista arvsrätt ses i större sammanhang och leda till
vittgående konsekvenser.
De fördelar, som med författarnas eviga äganderätt skulle vinnas,
synas mig mera vägande än motskälen. Först och främst skulle
författarnas ställning i ett slag förbättras. Förlagen skulle kunna ge
högre honorar, och i de fall då författaren eventuellt föredroge att
en gång för alla till en förläggare avstå från sin författarrätt, skulle
han kunna betinga sig ett pris, som för hela livstiden gjorde honom
ekonomiskt oberoende och ställd utanför den för författarna mer än
för andra demoraliserande kampen för det dagliga brödet.
Vidare skulle författaren kunna övervaka och genom testamente
bestämma övervakningen av alla senare avtryck. Han skulle kunna
hindra förvanskningen och missbruket av hans skrifter i makters
tjänst, vilka han i livstiden ogillat. De billiga skandalupplagor vissa
förlag utgivit av Dickens, Dostojevskij Homeros och annan "fri"
litteratur, upplagor, som av klåpare godtyckligt förkortats och ’
’förbättrats", skulle dädanefter bli underkastade vaksamma
rättsinnehavares lagliga beivrande. Bland de reformer, den eviga
äganderätten droge med sig, är nämligen även den, att all den hittills s. k.
fria litteraturen dädanefter återginge till individuell ägare. I de
fall, där ej individuell rättsinnehavare skulle kunna uppspåras, torde
respektive länders författarföreningar vara lämplig ägare till den
nu fria litteraturen. Det är möjligt, att vad man kallar
billighetslitteratur i och med detsamma försvunne. Men vore detta i själva
verket så stor förlust? För de medellösas räkning funnes ju
fortfarande biblioteken (f. n. många tusen), där litteraturen i goda
upplagor gratis stode till tjänst. Och del övriga skulle måhända lära sig
bättre uppskatta litteraturens värde, när den ej mera påtvunges dem
till priser, som likställa litteratur med makulatur.
En annan fördel, från det allmännas synpunkt, vore den, att det
dädanefter ej behövde offras ett öre på den vittra litteraturen vare
sig som stipendier eller som belöningar. Författarna hade uppnått
full medborgarrätt som andra, och konsekvensen bleve att de normalt
måste försörja sig som andra medborgare. Författarna avstode
säkert gärna från en nådegåva (till på köpet ovilligt given), den
dagen de finge sin fulla rätt. Och staten behövde ej betala
samvets-pengar, när den ej längre kallade sina annexioner för "kulturarvet".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
