- Project Runeberg -  Tiden / Sjuttonde årgången. 1925 /
387

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, oktober 1925 - Fogelklou, Emilia: Människan och hennes arbete

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MÄNNISKAN OCH HENNES ARBETE

387

VIII.

Också den enkle arbetaren ägde en gång sitt eget individuella
arbetstempo. Under vilande dagdrömmar kunde man långa stunder
sjunka in i sitt hantverk eller se upp och vissla en stump innan man
fortsatte. Och man kunde växla om syssla. Det låg ingen alltför
skarp klyfta mellan arbetets fas och vilans eller nöjets, själsligt sett.
Den flitige, den som riktigt klämde till av alla krafter, gjorde detta
som en viljeakt, en personlig avgörelse. Det var icke ett främmande
tempo som nödgade hans rörelser in i sin virvel; han kunde — med
åtskilliga modifikationer genom de överordnade förstås — hålla sitt
eget tempo. Att hejda sin fart och nödgas arbeta mindre hängivet
— därtill fanns ännu mindre någon solidaritetsmakt som tvingade
honom. Det lönade sig för honom att arbeta efter sitt temperament.

När varan var färdig, var det den enskildes verk. Hans ansvar,
hans stolthet, hans brister och hans begåvning präglade den. Man
kunde på själva maneret känna igen den enskildas insats.

Han kunde i regel överblicka kundkretsen. "Den skon som
klämde" skulle kunden komma och anmärka på hos den välbekante
skomakaren. Och det kunde vara förenat med intresse att förfärdiga
varor åt den eller den och sedan se hur väl de fungerade. Det var
så att säga en glimt av förtrolig mänsklig ömsesidighet, som tittade
fram överallt genom både arbetet och förhandlingarna. För att nu
inte tala om det ofta betonade förhållandet mellan mästare ocfi.
gesäller och lärlingar — hur det nu på de olika hållen var funtat, med
mänskligt godtycke, ynkedom och grymhet eller i fostrande omsorg
och trevnad, så var dock arbetslivet i hög grad invävt med relationer
till en ’ ’nästa’’, som man hade i sin omedelbara närhet och vars
eventuella maktställning man en gång skulle nå. Envar måste umgås med
och höra på människor som hade helt olika intressen än hans egna.
Om småstaden var omgivningen, så kände man så tämligen varandras
levnadsöden, rikas och fattigas. Man kände till varandras sorger och
fröjder, också sådana som drabba alla lika, död, sjukdom, besvikelser,
ålderdom etc. Umgicks man i flock, var det ofta vid de stora
arbetsfesterna, taköl, höstgille, humleplockning, som det gick allra festligast
till. Musik, dans och mer eller mindre ålderdomliga visor hade ännu
sitt samband med sysslorna och förlänade dem något av sin rytm.
Nog för att det var mycket dryckenskap och råhet med också, mycket
mer än nu kanske. Det var inga ’ ’idealiska’’ förhållanden, då heller,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:11:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tiden/1925/0417.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free