- Project Runeberg -  Tiden / Sjuttonde årgången. 1925 /
420

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, oktober 1925 - Två studentuppsatser (Karl Marx och Hjalmar Branting)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

420

TVÅ STUDENTUPPSATSER

Men lätt överröstas denna stämma, och det som vi tro vara
hänförelse, kan vara ögonblickets skapelse, som ögonblicket kanske snart
åter förintar. Vår fantasi är måhända upptänd, vår känsla upprörd,
skenbilder gyckla för vårt öga, och begärligt störta vi mot målet,
vilket vi tro gudomen själv hava visat oss; men det, som vi
glödande tryckt till vårt bröst, stöter oss hastigt tillbaka, och vår hela
existens är förstörd.

Vi måste därför allvarligt pröva, om vi verkligen känna hänförelse
för ett kall och den inre stämman gillar detsamma, eller om
hänförelsen varit en illusion och det, som vi trodde vara gudomens röst,
blott ett självbedrägeri. Men hur förmå vi annorledes upptäcka
detta, än genom att undersöka hänförelsens källa?

Det stora glänser, glansen väcker äregirighet, och äregirigheten
kan lätt hava framkallat hänförelsen. Men den, som lockas av
äresjukans furier, den förmår förnuftet ej längre tygla; han störtar dit,
varest han drives av den obändiga driften; han väljer sig icke längre
sin bana, utan tillfälligheter och sken bestämma densamma.

Och icke till den bana äro vi kallade, på vilken vi förmå glänsa
mest; det är icke den, som under den långa räcka av år vi måhända
förvalta densamma, aldrig låter oss mattas, aldrig vår iver slappas,
aldrig vår hänförelse kallna. Snart skola vi finna våra önskningar
och våra idéer otillfredsställda, och vi anklaga gudomen och
mänskligheten.

Men ej blott äregirigheten kan väcka en plötslig hänförelse för en
bana. Måhända ha våra fantasier utsmyckat densamma att se ut
som det högsta, som livet har att bjuda. Vi ha icke betraktat hela
den börda och det ansvar, som den lägger på oss. Vi ha blott sett
på avstånd, och avståndet bedrager.

Härutinnan kan vårt eget förnuft icke vara rådgivaren, ty
varken erfarenhet eller djupare iakttagelse understöder det, medan det
vilseledes av känslorna och bländas av fantasin. Till vem skola vi
vända blickarna, vem skall hjälpa oss, då vårt eget förnuft ej räcker?

’Våra föräldrar, som redan prövat livet och erfarit ödets
stränghet. Det säger vårt hjärta.

Och om vår hänförelse varar och vi alltjämt älska ett yrke och
tro oss kallade för detsamma, sedan vi kallt prövat det, undersökt
dess bördor, och lärt känna dess besvär, då må vi gripa detsamma,
då vilseledas vi icke av hänförelsen och äro icke ryckta med av
över-ilning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:11:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tiden/1925/0450.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free