- Project Runeberg -  Tiden / Sjuttonde årgången. 1925 /
421

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, oktober 1925 - Två studentuppsatser (Karl Marx och Hjalmar Branting)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TVÅ STUDENTUPPSATSÈR

421

Men vi kunna icke alltid välja den bana, för vilken vi tro oss
kallade; våra förhållanden i samhället ha i viss mån redan börjat, innan
vi äro i stånd att bestämma desamma.

Redan vår fysiska natur ställer sig ofta hindrande i vägen, och
dess krav må ingen sätta sig över.

Vi förmå visserligen göra detta; men då gå vi så mycket snabbare
under, då resa vi en byggnad på vacklande grund, då blir vårt hela
liv en olycklig kamp mellan kroppens och själens principer. Men
den som icke kan hålla fred mellan de kämpande elementen i sitt
eget inre, hur skall den kunna handla lugnt under livets hårda
frest-ning? Och ur lugnet allena kunna stora och vackra gärningar växa;
det allena är den mark, på vilken mogna frukter trivas.

Fastän vi icke förmå verka länge och med glädje på en bana, som
icke passar för vår fysiska natur, så höjer sig dock den tanken att
offra vårt väl för plikten och trots vår svaghet dock handla med
kraft. Dock, om vi välja en bana, för vilken vi icke duga, så förmå
vi icke värdigt fylla vår plats. Vi skola snart skamsna inse vår
egen oförmåga och säga oss att vi äro ett gagnlöst väsen i skapelsen
och ett ohållbart led i samhället. Den naturliga följden är
självförakt. Och vilken känsla är smärtsammare, vilken kan i mindre
grad ersättas av allt, som den yttre världen bjuder? Självförakt
är en orm, som evigt kvävande pressar bröstet, suger livsblodet ur
hjärtat och blandar det med människohatets och förtvivlans gift.

Ett misstag om våra anlag för en bana återfaller hämnande på oss
själva. Även om omgivningen icke t adlar oss, framkallar det i vårt
bröst en svårare pina än yttre tadel skulle förmått väcka.

Ha vi övervägt allt detta och tillåta oss våra levnadsförhållanden
att välja en bana efter vår önskan, så må vi välja den, som ger oss
den största inre höghet, som är grundad på idéer om vilkas sanning
vi äro övertygade, och som erbjuder det största fältet att verka för
mänskligheten och närma oss själva det mål, för vilket varje
verksamhet blott är ett medel, fullkomligheten.

Den inre högheten är det, som lyfter mannen och förlänar hans
handlingar och strävanden en högre adel, som låter honom stå
oantastad, upphöjd över mängden och beundrad av den.

Inre höghet kan emellertid endast det yrke giva, i vilket vi icke
framträda såsom blotta verktyg, utan varest vi självständigt verka;
kan endast det yrke giva, som icke påkallar några förkastliga
gärningar och vilket den bäste med ädel stolhet kan gripa. Det yrke,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:11:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tiden/1925/0451.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free