Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, oktober 1925 - Två studentuppsatser (Karl Marx och Hjalmar Branting)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422
TVÅ STUDENTUPPSATSEÈ
som giver detta i högsta grad, är icke alltid det högsta, men städse
det lämpligaste.
Men liksom ett yrke utan höghet förnedrar oss, så duka vi säkert
under för bördorna av ett sådant, som är grundat på idéer, som vi
senare inse vara falska.
Då se vi ingen räddning mer, utom i självbedrägeriet. Och vilken
förtvivlad räddning är ej detta!
De yrken, som icke ingripa i det praktiska livet utan blott syssla
med abstrakta sanningar, äro de farligaste för ynglingen, vars
grundsatser ännu ej äro gedigna och vars övertygelse ännu icke är
fast och orubblig. Samtidigt framträda de såsom de mest upphöjda,
då de slagit sina rötter djupt i människans bröst och då vi offra
liv och krafter för de idéer som härska i dem.
De göra den lycklig, som till dem är kallad, men förinta den, som
gripa dem i överilning, blott följande ögonblickets ingivelse.
En hög uppfattning däremot om de idéer, varpå vårt yrke vilar,
giver oss en högre ståndpunkt i samhället, höjer vårt eget värde och
gör våra handlingar orubbliga.
Den som väljer ett yrke, som han högaktar, söker alltid undvika
att göra sig detsamma ovärdig, och han kommer alltid att söka handla
ädelt redan därför att hans ställning i samhället är ädel.
Den ledstjärna, som måste leda oss vid yrkesvalet, är emellertid
mänsklighetens väl och vår egen fulländning. Man såge icke, att
dessa båda intressen äro fientliga och att det ena måste bekämpa
det andra. Människans natur är så inrättad, att hon kan nå sin
egen fullkomning blott om hon verkar för sin medvärlds
fulländning och väl.
Om hon skapar blott för sig själv, kan hon väl bliva en berömd
lärd, en ansedd vis, en utmärkt diktare. Men aldrig en fulländad,
i sanning stor människa.
Historien nämner dem som de största män, vilka förädlade sig
själva i det de verkade för det allmänna; erfarenheten prisar den
som den lyckligaste, vilken gjort de flesta lyckliga; religionen själv
lär oss, att det ideal, till vilket alla blicka upp, offrat sig för
mänskligheten. Vem vågade ringakta dessa utsagor?
Om vi ha valt det yrke, vari vi bäst kunna verka för
mänskligheten, då kunna bördor icke nedtrycka oss, emedan de blott äro offer
för alla; då njuta vi ingen fattig, inskränkt, egoistisk glädje, utan
vår lycka tillhör miljoner, våra gärningar leva stilla men evigt ver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
