Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, december 1925 - Ellgar, Nath.: Pseudo-klassisk tragedi och borgerligt sorgespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498
NATH. ELLGAK
hängde nära tillsammans med strävandet efter omväxling och
spänning. Förut hade karaktären redan vid styckets början varit
avslutad och färdigbildad: den franska tragedien ville visa, hur en
viss karaktär löser den eller den viktiga frågan i livet och hur han
hjälper sig ur en på förhand uppkonstruerad situation. Det nya
dramat däremot ville visa, hur en mänsklig karaktär av förhållandena
i livet omdanas och förändras till något på förhand alldeles ovisst.
Att karaktären därvid kunde slå om till sin egen motsats utgjorde
åtminstone intet brott mot några dramatiska teorier. Då härtill
kom, att händelsen vanligen försiggick i lägre borgerliga kretsar,
vari infördes en brokig blandning individer ur även de lägsta
samhällslager, har man en förklaring till, att hela genren så småningom
kom att urarta till en slags sensationell ¾rwmnaZ-dramatik av sämsta
slag. Det var mot detta "införande av hela vardagslivet i
tragedien", som Leopold företrädesvis inriktade sin kritik. På sitt
estetiskt förfinade språk uttrycker han det sålunda: "Tragedien utgör
en ren målning av den högre mänskliga sinnesnaturen, sådan denna
hos alla folkslag och på alla tider igenfinnes". Den nya skolan
vart honom naturligtvis icke svaret skyldig: dramat skall framställa
den mänskliga naturen, ej i dess abstrakta allmänlighet utan i dess
konkreta sänskildhet, d. v. s. det skall framställa människor av ett
visst tidevarv och av en viss nationalitet. Att i ett drama medtaga
alla enskildheter i detalj från det tidevarv och den nationalitet, som
skildras, är naturligtvis icke möjligt, men man måste uppställa som
en oavvislig fordran, att icke heller något företages, som under den
skildrade tiden varit omöjligt. Dit hör t. ex. kostymfel i vidsträckt
mening. Men i övrigt skall det stå skalden fritt att uttrycka allt
"det allmänmänskliga, hela den högre mänskliga sinnesnaturen",
som visserligen är gemensam för alla folk och alla tider men på ett
väsentligen olika sätt yttrar sig hos olika folk på olika tider. Denna
"gemensamma ädla grundnatur, människans högre andliga tillvaro"
uppenbarar sig nämligen på helt annat sätt hos den kristne än hos
hedningen, hos svensken än hos spanjoren o. s. v. I den meningen
är den franska tragedien alltigenom och till hela sin natur ett —
Teostymfel.
Även på en annan punkt bröto sig meningarna diametralt.
Leopold uttalade, att det icke var tragediens uppgift att skildra en
verklig händelse: ’ ’tragedien skall framställa livet i dess sorgliga och
avskräckande belägenheter och dess verkan därav på stora och kraftiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
