Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, december 1925 - Ellgar, Nath.: Pseudo-klassisk tragedi och borgerligt sorgespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500
NATH. ELLGAR
Ehuru det väsentligaste redan torde vara sagt till franska
klassicismens och det borgerliga sorgespelets karakteristik, återstår ännu
blott att med några ord belysa Lessings speciella betydelse för det
borgerliga dramats utveckling. Att detta borgerliga drama före
Lessings tid varken i konstnärligt eller litterärt avseende tål någon
jämförelse med det franska, har delvis framgått av det föregående:
den återuppståndna engelska folkdiktningen hade ingalunda
frambe-svurits av någon konstnärlig eller litterär nödvändighet, den var ett
uttryck för omslaget i politiska och sociala åskådningar och stod —
detta gäller i synnerhet dramat — ännu på dilettantisk ståndpunkt.
Både Lillo’s och Diderot ’s dramatiska stycken, vilka numera endast
ha ett visst historiskt intresse, äro blott naiva sedelärande romaner
efter Richardson’s mönster utan strävan efter konstnärliga mål.
De voro icke alstren av en omedelbar konstnärlig ingivelse utan
blevo tendentiösa moralpredikningar, tillkomna för att tjäna rent
praktiska syften. Denna låga och sentimentala karaktär var
utmärkande icke blott för de allra första alstren av borgerligt sorgespel
(i ’England), utan den bibehöll sig också hos Diderot, vars drama
alls icke betecknar någon utveckling av eller något framsteg framför
de engelska mönstren, av vilka de utgjorde tämligen torra kopior:
— man var i själva verket alldeles för upptagen med den teoretiska
utbildningen av det nya dramat för att den dramatiska konsten också
skulle kunna komma till sin rätt. Därför kunde det borgerliga
dramat först då vinna konstnärligt berättigande, när en verklig skald
bemäktigade sig denna ämneskrets och med utgångspunkt från
samma allmänna förutsättningar förmådde avlocka vardagslivet och
den borgerliga levnaden dess komiska och tragiska poesi. Den
som både inom lustspelet och tragedien utförde denna mission var
Lessing. Mästerverken heta Minna von Barnheim och Emilia Galotti.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
