Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1926 - Händelser och spörsmål - Mosulfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 HÄNDELSEB OCH SPÖESMAL
ten och företaga alla undersökningar som ansågos nödvändiga för att uppnå
en rättvis och fredlig lösning.
En svår komplikation inträffade emellertid under loppet av de
överläggningar, som därefter ägde rum mellan tremannakommittén och de bägge
parternas representanter. Meningsskiljaktigheter beträffande rådets kompetens
enligt Lausannefördraget gjorde sig nämligen gällande i det att turkarna
förklarade att rådet icke ägde att uppträda som skiljedomare utan endast som
medlare. Dess beslut skulle därför icke få vara något mer än en
rekommendation och sålunda icke äga bindande kraft om det ej antogs av de bägge
parterna. Detta var ju detsamma som att säga: om rådet kommer till ett för
oss ogynnsamt beslut ämna vi ej rätta oss efter det. Engelsmännen däremot
menade att rådet genom Lausannefördraget erhållit bemyndigande att
slutgiltigt fastställa gränsen medelst beslut, som var bindande för bägge parterna.
För att skaffa klarhet i frågan beslöt rådet på kommitténs förslag att
hän-vända sig till domstolen och parterna fingo nöja sig med att vänta.
Tremannakonunitténs arbete hade emellertid icke inskränkt sig härtill. Den
hade upptagit realfrågan till behandling. Den svenske representanten som
ledde arbetet inriktade sina ansträngningar på att söka en kompromisslinje, som
i godo kunde accepteras av båda parterna. Det rådde ju intet tvivel om att ett
rådsbeslut, som tillerkände Irak området, skulle upptagas mycket ogynnsam,t
av Turkiet och det var därför i fredens intresse alla skäl att undersöka
huruvida icke en annan lösning vilken samtidigt som den tilfredsställde kraven på
tillgodoseende av befolkningens intressen gick de turkiska kraven till mötes.
Det är ju ingen hemlighet att den svenske representanten därvid upptog det
alternativ undersökningskommissionen granskat och som innebar en delning av
området utefter Mindre Zab. Hade rådet enats om en sådan linje torde såväl
England som Turkiet ha måst foga sig däri. Men stämningen bland
majoriteten av rådsmakterna var för den engelska linjen, vilken noga att märka
gick norr om Briissellinjen. Att England dessutom var representerat av
kolonialminister Amery torde icke heller ha ökat möjligheterna för en uppgörelse
i godo.
Tveksamhet rådde vidare rörande frågan huruvida enhällighet krävdes för
ett bindande beslut eller om majoritet var tillräckligt såsom förfäktats av
engelsmännen. Det kan ju förefalla egendomligt att icke dessa formella frågor
avklarats innan man ingått på realbehandlingen, men det bör observeras att
Turkiets representanter vid ett tidigare tillfälle, då ännu Hjalmar Branting satt
som rapportör förklarat sig skola godkänna ett rådsbeslut som bindande.
När turkarna året därefter, sedan undersökningskommissionen framlagt sin
rapport, frånkände rådet befogenhet att uppträda som skiljedomare dcsavuerade
de sålunda det tidigare ombudet Fethi Bey, något som naturligtvis icke
hade kunnat förutses av rådet.
Haagdomstolens yttrande avgavs i november och fastslog såsom man väntat
att rådets beslut ’’skulle vara bindande för parterna och utgöra en
slutgiltig bestämning av gränsen mellan Turkiet och Irak’’. Däremot ansåg
domstolen, vilket kanske icke varit en lika allmän åsikt, att beslutet måste vara
enhälligt, parternas röster naturligtvis undantagna. Rådet anslöt sig till denna
ståndpunkt vid sitt möte i december. Turkiets representant protesterade emel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
