Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1926 - Eklund, Torsten: Strindberg och åttiotalets unga Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 torsten eklund
det genomgående intresset för politiska och sociala frågor.
Tidsskedet vimlade av diskussionsämnen och deras upptagande i dikten
är ett konstituerande drag. De unga författarna voro mestadels
radikala till sin ståndpunkt och stodo i intimt förhållande till
vänsterpressen och vänsterpartierna. Det är ju till denna tid som den
svenska demokratin daterar ett av de avgörande genombrotten med
ver-dandirörelsens uppkomst och socialismens införande. När man under
80-talet talade om det unga Sverige åsyftades lika mycket
företrädarna för dessa riktningar som för den rent skönlitterära
strömningen.
Att Strindberg från början skulle komma att inta en ledande
plats i det radikala, litterära och politiska lägret var ju naturligt.
Han tillhörde ju i viss mån en äldre generation och hade redan
tidigt givit uttryck åt de nya tendenserna; i sin 70-talsproduktion
hade han efter hand frigjort sig från den äldre estetiska och
filosofiska traditionen, hans författarskap var ju starkt socialt inriktat och
med Röda rummet hade han skapat utgångspunkten för en stor del
av 80-talets realistiska diktning och samhällskritik. I fjärde delen av
Tjänstekvinnans son, Författaren, har nu Strindberg från sin
synpunkt skildrat sitt förhållande till och sina mellanhavanden med det
unga Sverige. Det var efter utgivandet av Svenska folket, 1881, han
först kom i direkt beröring med denna krets, närmast Hjalmar
Branting och Per Staaff, och samman med dem diskuterades planer
på en fast sammanslutning av meningsfränder och förbereddes en
tidning eller en tidskrift med rent socialt-politiskt syfte. Dessa
projekt fingo emellertid tills vidare anstå. I stället utgåvo några av de
unga författarna, Daniel Fallström, G. af Geijerstam och Staaff en
teatertidning Puck (1883), men Strindberg fann saken alltför
obetydlig och vägrade medarbeta, vilket enligt Författaren gav
anledning till en första kontrovers: ’’Då väckte detta missnöje och man
brummade redan om att övergiva partiet. Vilket parti ? frågade han.
Teaterpartiet? Jag kan inte i er tidning se något partisyfte eller
något arbete för framåtskridande."
På hösten 1883 hade Strindberg rest utrikes. Det planerade
publikationsföretaget blev nu verklighet i slutet av samma år, då den
radikala tidningen Tiden begynte utkomma, redigerad av K. P.
Arnoldson och med bland andra Branting och Staaff som medarbetare.
Strindberg kände sig även nu tydligen en smula förbigången och
skriver i självbiografin: "När han nu varit ute ett halvt år, hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
