Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1926 - Eklund, Torsten: Strindberg och åttiotalets unga Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strindberg och åttiotalets unga sverige ^ 295
"bonden som idealmänniskan" oeli hans tro på det lilla jordbrukets
företräden framför det stora; "icke bonden utan arbetaren har
framtiden i sin hand", slutade Branting.
Den betydelse, som all denna kritik fick för Strindberg, kan
knappast överskattas. Säkerligen var det just den, som kom hans i
början av 80-talet så starka demokratiska entusiasm att svalna. Han
hade ju vid denna tid umgåtts med planer att fullständigt övergiva
sitt skönlitterära författarskap och helt ägna sig åt de sociala och
politiska frågorna. Nu stannade han i anloppet. Det var kritiken
från vänstern som ökade förbittringen och hätskheten i hans
angrepp på kvinnan, det var den som drev fram och gav färg åt hans
aristokratism. Hur den gav riktning åt hans tankar kan man utläsa
ur brev och skrifter både under 80-talet och senare. I april 1885
skriver han till Jonas Lie: Sverige föll jag för övermakten och
mina vänners feghet, vilka i stället för att försvara mig föllo mig i
ryggen." I artikeln Utveckling (1887) får den förut i Svenska folket
förkättrade Leopold hans sympati enbart därför att dennes öde
liknar Strindbergs eget, att betraktas som reaktionär och avsättas av
den nya generationen: "De unga, som ville fram hade som alltid
makten att göra det liberala programmet, och nu kom den nya
skolan med det nya programmet. I sex år fick världen bevittna det
ovanliga skådespelet hurusom den äldste, klokaste, kunnigaste fick
sitta under okunniga, ofullgångna gossars färla". Strindberg sätter
åtminstone till en början likhetstecken mellan "de små" och
socialisterna, de unga författarna, fruntimmerna; det är gentemot dem
som övermänniskokänslan bryter fram. I brev till Carl Larsson
1887 heter det: "Akta dig för de små, Larsson! Ha inte de stora
(Die Grossen) haft ett liknande öde: begagnas av den liberala
ungdomen och sedan sparkas?" Såväl i slutet av årtiondet som på
90-talet och ännu senare träffar man i Strindbergs skrifter ständigt
glåpord åt gesällerna, ungdomen, som vill vara liberal och modern
men som endast stjäl idéer och apar efter äldre mönster. I
uppsatsen De moderna (1895) kallar han ungdomen för "apåldern,
fåfäng, enfaldig, okunnig och högmodig!’’
Åren 1885 och 1886 beteckna för Strindberg en period av osäkerhet
och vacklande. Utåt framträder han väl ännu som demokrat och
ingen hemma i Sverige torde då ha kunnat ana hans kommande
utveckling. Själv var han föga klar över sin ståndpunkt, han trevade
hit och dit. När han började självbiografin på våren 1886 hade tyd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
