Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1926 - Händelser och spörsmål - Svaghetstecken och krafttillskott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL 379
ett grundligt arbete, finnes ingen anledning att betvivla den goda viljan.
Och denna är i detta fall av avgörande betydelse. Perspektiven öppna sig
jilltjämt lika ljusa för det fransk-tyska samarbetet.
Det är naturligt att bedöma den senaste folkförbundsförsamlingen i främsta
rummet ur synpunkten av Tysklands inträde i förbundet. Det är en
händelse som överskuggar allt annat. Den försonar mycket av de fördärvliga
tendenser, som trädde i dagen i samband med lösningen av den inre
folkförbundskris, som utbröt på frågan om rådets konstitution. Men medan man
erkänner att Tysklands upptagande i förbundet, rent o-bjektivt sett avhjälpt
en av dess största brister och bildar epok i dess historia, får man icke blunda
för de ödesdigra följder som stärkandet av dylika tendenser skulle ha.
Nationella intressen ha revolterat med en hänsynslöshet, som burit ett
skrämmande vittnesbörd om det internationella sinnets svaga utveckling. De stora
lia tvungit de små att böja sig för deras vilja, ehuru förbundets sanna bästa
ogensägligen krävde andra lösningar än dem stormakterna enat sig om. Och
det har visat sig att en enig stormaktsgrupp oförhindrat kan våldföra sig
på väsentliga folkförbundsintressen. Det vore emellertid icke med verkliga
förhållandet överensstämmande, om skulden lades helt över på stormakterna.
»Småstaterna ha en dryg andel i det hela. Endast ett ringa fåtal av dem,
Sverige, Norge och Holland läto höra sina protester mot det framgångssätt,
som påtrugades dem av stormaktsrepresentanterna. Flertalet voro kanske eniga
med d« små exneutrala staternas ombud, men de tego, somliga av fruktan
att råka i en utsatt position, andra på grund av bristande känsla för do
principer, som stodo på spel. Följden blev en lösning av rådsfrågan, som
ingen verklig folkförbundsvän med bästa vilja i världen kan ge sitt odelade
gillande. Hur otymplig och föga överensstämmande med förbundets intressen
denna lösning var, därom vittnar bäst den sammansättning rådet erhöll
genom valen.
Rådskrisen hade från begynnelsen en dubbelsidig karaktär. Å ena sidan
voro kraven på rådets utvidgning med tre permanenta platser utöver den
Tyskland tillkommande platsen och samtidigt med Tysklands inträde direkt
ägnade att framkalla tyskt motstånd, å andra sidan ställde dessa krav för
förbundet väsentliga principer på spel. Å ena sidan förelåg en rent politisk
fråga, å den andra en konstitutionell. Marsmötet bragte ingen fullständig
lösning. Genom Sveriges mellankomst förhindrades emellertid den oroande
fransk-tyska konflikten i frågan om Polens rådsplats att taga en vändning,
som skulle kunna fördröjt Tysklands inträde i förbundet under ytterligare
en lång tid. Och i konstitutionellt hänseende var resultatet av Sveriges
bestämda uppträdande att varje utökning med permanenta platser annat än för
Tysklands del avvisades. Brasiliens veto var beklagligt men omintetgjorde
icke Locarnoverket. Brasiliens uppträdande illustrerade enhällighetsprincipens
vådor, liksom Sveriges hållning visade fördelen med denna princip.
Utgångspunkten för rådsfrågans lösning var sålunda given i den starka
stämningen mot en ökning av de permanenta rådsplatsernas antal och
stormaktsprivilegiernas utsträckande till sådana andrarangsmakter som Brasilien,
Polen och Spanien. Men därjämte strävade stormakterna av alla krafter
att förhindra Brasiliens och Spaniens utträde ur förbundet och förebygga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
