Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1926 - Linder, Erik: Ett rudiment i svensk näringslagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428 ERIit LINDER
lan upptäckaren, jordägaren och den som ville giva kronan tionde.
Andelarnas storlek voro icke angivna i bergsordningen, emedan
dessa voro beroende dels av upptäckarens oöh jordägarens behov av
malm och dels av huru många, soan ville deltaga i gruvbrytningen
mot tiondeavgift till kronan, samt dels slutligen av kronans eget
behov av malm. För egen del förbehöll sig nämligen kronan % eller
1/4 av gruvan, allt efter som bergmästaren eller häradsfogden
uppskattade malmbehovet för kronans hyttor och hamrar. Genom
nämnda förordning erhöll jordägaren för första gången andel i
nytt-janderätten till mineralfyndigheter på egen mark på den grund, att
han var ägare till marken. Men givetvis låg däri ej ett
erkännande av att jordägaren vore ursprunglig ägare till
mineralen. Till förtydligande av 1649 års stadga förordnades
nämligen i ett kungl. brev till landshövdingarna 1689, att om
frälseman ej själv bearbetade en på hans ägor belägen fyndighet denna
kunde mot hans vilja upplåtas åt någon annan. Dessa stadganden
liksom 1485 års rådsbeslut föranleddes av att frälse- och skattemän
ej sällan förtego upptäckta eller på deras ägor befintliga fyndigheter
av fruktan för att bli drivna från både fynd och egendom.
Nämnda bestämmelser visade sig emellertid icke kunna övervinna
jordägarnas farhågor för att bergsregalet skulle givas en tolkning,
som bragte deras äganderätt i fara. I 1723 års
bergverksförordning bekräftades och utvidgades därför jordägarens rätt till
fyndighet, som han själv upptäckte, anmälde och ville bearbeta, varjämte
innebörden av begreppet regale klargjordes. Med regale skulle
sålunda hädanefter endast förstås, att kronan förbehöll sig att
privilegiera och upplåta metall- och mineralstreck samt gruvor åt dem som
hade intresse och kapital att under bergskollegii överinseende och
administration bryta dem, för den händelse ’’någon antingen skulle
fördölja och nedtysta eller ock ej vilja sådana för riket gagneliga
metaller, mineralier och foissilier uppbringa och bearbeta’’.^)
Utvidgningen av jordägarens rätt är i förordningen sålunda klart
motiverad av samhällets intresse att öka jordägarens lust att
efter-forska och bearbeta malmfyndigheter. En särskild anledning
härtill förelåg, emedan kronan vid denna tid hade upphört att driva
bergsbruk för egen del och därför i högre grad än tidigare för
gruvhanteringens vidkommande var hänvisad till den
befolkningskategori, som under den alltjämt förhärskande naturahushållningen
ägde de bästa förutsättningarna att tillgodose behovet av virke och
dragare m. m., nämligen jordägarna.
Ett ytterligare steg i syfte att öka jordägarens intresse för
gmv-hanteringen togs i samma förordning så till vida som den i
förordningen för järnbergslagerna (1649) upptagna principen om
jordägarens andelsrätt blev giltig för riket i sin helhet och beträffande
alla mineraler. 1723 års gruvstadga tillerkände sålunda upptäcka-
1723 års bergrerksförordning mom. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
